Att checka in

Att checka ut pratas det om ofta. Inför helgen eller semestern är det bra att checka ut så att inte att-göra-listan gnager i huvudet utan är kvar på jobbet. Men varför inte börja checka in?

Under sina första år i skolan har mina barn börjat dagen med att sitta på mattan mitt i klassrummet och haft musik i bakgrunden. Alla har kommit in, satt sig ner och så utan ord fått komma in i skolmood. Liknande kan du tänka när du kommer till en jobbdag och så klarts bär du med dig hur morgonen varit hemma. Och gårdagskvällen. Du kan ha huvudet fullt av tankar som gnager. Att i början av en arbetsdag med dina närmaste kollegor eller på ett möte genom att låta alla checka in och lyfta var de är mentalt och känslomässigt ger ett bra avstamp inför arbetsdagen. Det låter kanske lite konstigt men styrkan i att ha en öppen kommunikation som gör att jag kan berätta att mitt huvud nu tyngs av saker i mitt privatliv ska inte underskattas. När jag får möjlighet att kort berätta om något som upptar mina tankar så möjliggör det för mig att iaf delvis släppa de tankarna på jobbet. Jag tror att denna övning är extra viktig inför en workshop eller liknande. Alla deltagarna får möjlighet att ställa sin ryggsäck i fönstret under workshopen. Att berätta var du är mentalt just där och då.

Vi har under några års tid vid middagsbordet hemma gjort det vi kallar bäst-idag. Alla runt bordet ska då berätta det som varit bäst med dagen. Det kan vara allt från att ha haft ett jobbigt jobbsamtal gick bra, att klara en level på ett spel till att kvällens middag var god. Inget är för stort. Inget är för smått. Ibland knorras det för att någon säger samma sak som någon redan har sagt. Vi gör samma procedur med gäster ibland samt när vi hänger med andra familjer i skärgården. Samtidigt som det är ett sätt att lyfta det som varit positivt under en dag är det också ett sätt att checka in hemma vid middagsbordet.

Uppe i masten

Det snackas mycket om att utmana sig själv. Att inte gå i samma hjulspår utan gå utanför sin comfort zone. Det utvecklar hjärnan och så klart är så klart lärorikt på många sätt. Men det är också jobbigt, det kräver mer på många plan att göra något som inte är en vana eller bekvämt. Igår när vi skulle masta av vår båt fick jag dock göra något som jag varken gillar eller är van med. Jag hissades upp i masten för att vid första spridaren fästa den krok som skulle lyfta masten. Det blåste en del. Det kanske var tur att jag inte ens tänkt tanken innan att någon skulle behöva göra detta och att denne någon skulle vara jag. Väl uppe höll jag mig krampaktigt i masten samtidigt som jag skulle göra en pålstek (en knop) för på andra sidan masten och typ uppochner. Knopar är inte min starka sida men med guidning från marken gick det vägen. Tydligen såg Bosse som guidade mig i knopandet en havsörn och uppmanade mig att kolla på den men jag hörde faktiskt inte alls det utan var fullt koncentrerad på uppgiften att göra pålsteken och fästa kroken. Väl nere var jag både skakig och stolt över mig själv. Pålsteken höll. Masten togs av båten. Och faktum är att jag två gånger har hissats upp i en mast i år. Förra gången blåste det mindre men jag hissades högre. Hur svårt kan det vara?

Upp i masten.

Uppe i masten för att flytta fall när vi seglade Avantime-båten från Visby till Nynäshamn i våras.

Stolt när jag tittar tillbaka

Ofta kör en på och tittar inte upp vilket gör att en inte ser de saker som en faktiskt har åstadkommit. När jag i vintras avslutade ett engagemang i en organisation där jag haft olika roller under många år så gjorde jag det. Jag tittade tillbaka. När jag såg tillbaka på de initiativ som jag var med och drog igång för flera år sedan och att såg att de nu har lett till de förändringar som vi då önskade gör mig stolt. Och glad. De där arga mejlen som jag fick under en period och misstron mot att förändringen bara skulle gynna vissa var så klart jobbiga att hantera just där och då. Tvivlet som uppstod av motståndet höll på att ta över vissa dagar men det ledde också så klart till att vissa beslut fattades och val gjordes som med all säkerhet gjorde förändringarna än mer lyckade. Tänk att det som drogs igång har lett till så mycket bra och roligt 😀

Än har jag inte nått min peak

Jag tänker aldrig utsätta mig för det igen, säger en i gänget när vi pratar om att inte ha något direkt att vinna men allt att förlora. Utmaningen hen ställdes inför var tydligt i hens fördel. Hen skulle helt enkelt vinna. Vid vinst skulle gratta beundrande utan säga ‘så klart att du skulle vinna’. Men om hen förlorade så skulle alla höja ögonbrynen och säga ‘det där skulle du ha vunnit’. Så klart är det inte en bekväm känsla som jag själv upplevde när jag för några månader sen stod jag där på startlinjen inför Möjaloppet. Ett lopp jag sprungit två gånger tidigare och vunnit. Jag hade mer att förlora än att vinna. Och det var precis vad jag gjorde. Andningen var tung. Benen var tunga. Jag blev omsprungen och gav liksom upp. Jag tog mig runt. I helgen var det dags igen. Lidingöloppet. Ett lopp jag gillar. En måltid som inte var omöjlig. Men en seg kropp och att jag plötsligt trillade efter 13 kilometer fick mig att bestämma mig för att strunta i måltiden och ta mig runt. Jag kände mig misslyckad och funderade på om det ens är värt att jag springer Lidingöloppet nästa år. Men jag tänker utsätta mig för ett Lidingölopp igen. Fler långpass och framförallt tankar som säger att jag visst klarar det. Än har jag inte nått min peak.

Mellisbars med citrondoft

Mellis behövs då och då. En macka. En banan. En snickers(!). Det går också att göra smarriga bars enkelt själv. Cashewnötter, kokosflingor, dadlar och citron blir magiskt goda bars men självklart är det bara att experimentera med olika nötter och smaksättning.

Nötbars med citrondoft
2 1/2 dl cashewnötter
1 1/4 dl kokosflingor
15 kärnfria dadlar (har du köpt med kärnor kan du så klart ta ut kärnorna)
1/2 dl nypressad citronsaft

Mixa alla ingredienser till önskad konsistens – du kan finmixa eller låta mixen vara mer grov.
Lägg ut mixen på på ett bakplåtspapper. Låt kakan vara i önskad tjocklek. Ställ i kylen.
Skär upp i lagom stora bars när kakan stelna. Förvara i kyl. Jag har haft dem i kylen i två veckor.

Voilà! Enjoy.
nötbarskaka

nötbar

Känslor som bubblar över

Känslor och relationer hänger ihop. I alla relationer finns känslor. Härliga. Eller mindre härliga. Känslor för samman. Känslor kan hålla isär. Vi visar våra känslor på olika sätt vilket så klart kan leda till feltolkningar och andra känslor. Ibland svämmar känslorna över. Det går liksom inte att få stopp på glädjen, ilskan, sorgen eller vilken känsla det nu är. Om det är glädje är det säkert sällan ett problem i en relation men om känslan är ilska eller ledsamhet så tycker nog omgivningen att det är mer jobbigt. Det kan vara svårt att sätta ord på känslan. Att kanalisera den. Se vad den beror på. För andra runt omkring är det ofta svårt att acceptera att det inte går att sätta ord på varför den översvämmande känslan har uppstått. Men om jag hamnar där, i en känsla som svämmar över men jag inte kan sätta ord på, så vill jag ofta bara få vara i känslan. Tills den går över. Eller, om möjligt, tills jag bestämt att känslan ska gå över som Farah Abadi som i samtal med Emmy Rasper i Psyket berättade att hon brukar bestämma hur länge hon får vara exempelvis arg. Att bestämma hur länge en ska vara arg, sur eller något annat tror jag vissa gånger skulle underlätta och även låta jobbiga känslor få plats i relation med andra människor. Vi behöver låta varandra få vara i sina känslor ibland. Så klart är det jobbigt när det inte finns möjlighet att trösta, att få någon glad eller att tro att känsloyttringen beror på något som en själv gjort men ibland är det bara läge att låta känslan ha sin tid.

Kolla in känslouppropets Facebooksida för fler känsliga betraktelser.

 

Onödigt rabbla CV vid intervju

Du ska intervjua en tänkt ny medarbetare. Du har fått hens CV. Du har läst på. Nu sitter ni där mittemot varandra. För att få ut det bästa av den tid ni har avsatt för intervjun så skippa att låta den du ska intervjua rabbla upp sin livsjobbhistoria. Jobbhistorian har du fått, och läst, i CV så den bör både du och intervjuoffret ha koll på. Satsa istället på att ställa frågor om jobbet som hen ska utföra. Hur gör du för att [xx]? Måla upp ett scenario och be den intervjuade beskriva hur hen skulle hantera situationen eller ta sig an uppgiften. Nu får du möjlighet att se hur den intervjuade tänker och agerar när hen ställs inför olika situationer. Självklart får du med de delar av CV som den intervjuade vill lyfta upp eftersom de med all säkerhet kommer automatiskt som exempel när hen svarar på dina frågor. Jag tycker att detta är ett mycket bättre sätt att se om personen ifråga skulle passa för jobbet än att prata om vad hen har gjort.

Kör hårt. Intervjua på.

Ord som sätter sig i kroppen

Texter som slår an fastnar i huvudet och rullar på repeat. De får igång mina tankar. De kan få mig att se sånt jag tidigare inte sett. Texter som slår an ger mig bilder i huvudet som jag bär med mig. Sånna texter skriver Katja Janford. Sånna texter skriver Anna Eriksson-Skarin. Deras ord berättar en historia. En historia som sätter sig fast i huvudet. Och i kroppen.

hushållsost

Text av Katja Janford

Text av Katja Janford

Text av Katja Janford

Här hittar du Annas känslolåtar på Spotify.

 

Funderingar om aktiva klädval

Vi funderar nog alla dagligen på kläder. Vad ska jag ta på mig idag? Ibland funderar vi på om de kläder vi väljer passar för den vi vill uppfattas som idag. Vad vill jag förmedla? Vad vill jag att de jag möter ska uppfatta? När en tidigare kollega kom i kostym till jobbet en dag höjde vi alla på ögonbrynen. Det visade sig att han skulle till banken.

Åt mina barn gör jag, då och då, aktiva val färgmässigt för för deras kläder, för att protestera mot att kläderna är väl uppdelade efter pojkar och flickor. Fler och fler upprörs över att kläder till flickor och pojkar i samma storlek inte är lika stora. Medan pojkarnas verkar uppmana till lek och rörelse verkar flickorna uppmana till att vara lugn och mindre rörelse. Dock har jag om min man helt olika garderob, vilket jag tror gäller för de flesta. Jag blev glad när min mamma ‘köpte fel’ och kom med byxor som hade etiketten ‘For girls’ och gav till en av mina söner när de var små.

Under modeveckan i Stockholm i januari hade flera av de nya talangerna kollektioner för unisex eller no gender. Plaggen var byxor, tröjor, klänningar – alla varianter alltså. En av designerna sa till mig att ‘man eller kvinna är inte så viktigt’. Han tillade dock att vårkollektionen är mer feminin 🙂 än den höstkollektion som han nu visade upp. En annan av dem sa att det jobbat mycket med måtten och storlekarna för att hitta storlekar som funkar. Kläderna ska ju sitta skönt, bra och snyggt på bäraren.

Några som har tagit steget längre är Diane Torr och Maja Gunn. Diane gör workshopen Man for a day där hon låter deltagarna var en man för en dag. Vad gör det med dig? Förändrar det hur du bemöts? Maja undersöker i sin doktorsavhandling kläders performativa och politiska funktion där hon i ett projekt tittar på en man som är rädd för att klä sig i det han uppfattar som feminint.

Ju mer jag funderar tycker jag att mina möjligheter att klä mig som jag vill är bra mycket större än det är för män.

 

 

Drömmar uppe i det blå

Drömmar. Bucketlists. Jag har inte några direkta drömmar. Det finns platser jag vill besöka, saker jag vill göra men jag kallar dem inte för drömsemstrar eller sätter upp dem på en bucketlist. Trist att inte ha drömmar vet jag de som tycker. Eller rent av konstigt – strävar du inte efter något? Vet du vad Helen, jag tror att när du vill något så gör du det istället för drömmer, sa en person till mig.

En gång för ett antal år sedan fick jag frågan om mitt drömjobb. Direkt kom designchef på HM upp i huvudet. Det kändes tryggt. Ett jobb som jag ändå inte skulle kunna få men kunde säga när frågan kom upp. Inget som jag behövde förklara hur jag skulle nå. Inget som jag behövde förklara varför jag inte nått. Drömmar för mig är där långt borta. Svåra eller snarare omöjliga att nå. Jag är mer för att göra den där semestern än måla upp bilder av en semester som jag ändå inte kommer åka på. Jag har dock börjat träna lite smått på att drömma. Drömma uppe i det blå. Att måla upp storslagna bilder öppnar upp möjligheter som jag annars inte ser eller är medveten om. Och den där drömjobbet som designchef på HM den är äkta.