Mellisbars med citrondoft

Mellis behövs då och då. En macka. En banan. En snickers(!). Det går också att göra smarriga bars enkelt själv. Cashewnötter, kokosflingor, dadlar och citron blir magiskt goda bars men självklart är det bara att experimentera med olika nötter och smaksättning.

Nötbars med citrondoft
2 1/2 dl cashewnötter
1 1/4 dl kokosflingor
15 kärnfria dadlar (har du köpt med kärnor kan du så klart ta ut kärnorna)
1/2 dl nypressad citronsaft

Mixa alla ingredienser till önskad konsistens – du kan finmixa eller låta mixen vara mer grov.
Lägg ut mixen på på ett bakplåtspapper. Låt kakan vara i önskad tjocklek. Ställ i kylen.
Skär upp i lagom stora bars när kakan stelna. Förvara i kyl. Jag har haft dem i kylen i två veckor.

Voilà! Enjoy.
nötbarskaka

nötbar

Känslor som bubblar över

Känslor och relationer hänger ihop. I alla relationer finns känslor. Härliga. Eller mindre härliga. Känslor för samman. Känslor kan hålla isär. Vi visar våra känslor på olika sätt vilket så klart kan leda till feltolkningar och andra känslor. Ibland svämmar känslorna över. Det går liksom inte att få stopp på glädjen, ilskan, sorgen eller vilken känsla det nu är. Om det är glädje är det säkert sällan ett problem i en relation men om känslan är ilska eller ledsamhet så tycker nog omgivningen att det är mer jobbigt. Det kan vara svårt att sätta ord på känslan. Att kanalisera den. Se vad den beror på. För andra runt omkring är det ofta svårt att acceptera att det inte går att sätta ord på varför den översvämmande känslan har uppstått. Men om jag hamnar där, i en känsla som svämmar över men jag inte kan sätta ord på, så vill jag ofta bara få vara i känslan. Tills den går över. Eller, om möjligt, tills jag bestämt att känslan ska gå över som Farah Abadi som i samtal med Emmy Rasper i Psyket berättade att hon brukar bestämma hur länge hon får vara exempelvis arg. Att bestämma hur länge en ska vara arg, sur eller något annat tror jag vissa gånger skulle underlätta och även låta jobbiga känslor få plats i relation med andra människor. Vi behöver låta varandra få vara i sina känslor ibland. Så klart är det jobbigt när det inte finns möjlighet att trösta, att få någon glad eller att tro att känsloyttringen beror på något som en själv gjort men ibland är det bara läge att låta känslan ha sin tid.

Kolla in känslouppropets Facebooksida för fler känsliga betraktelser.

 

Onödigt rabbla CV vid intervju

Du ska intervjua en tänkt ny medarbetare. Du har fått hens CV. Du har läst på. Nu sitter ni där mittemot varandra. För att få ut det bästa av den tid ni har avsatt för intervjun så skippa att låta den du ska intervjua rabbla upp sin livsjobbhistoria. Jobbhistorian har du fått, och läst, i CV så den bör både du och intervjuoffret ha koll på. Satsa istället på att ställa frågor om jobbet som hen ska utföra. Hur gör du för att [xx]? Måla upp ett scenario och be den intervjuade beskriva hur hen skulle hantera situationen eller ta sig an uppgiften. Nu får du möjlighet att se hur den intervjuade tänker och agerar när hen ställs inför olika situationer. Självklart får du med de delar av CV som den intervjuade vill lyfta upp eftersom de med all säkerhet kommer automatiskt som exempel när hen svarar på dina frågor. Jag tycker att detta är ett mycket bättre sätt att se om personen ifråga skulle passa för jobbet än att prata om vad hen har gjort.

Kör hårt. Intervjua på.

Ord som sätter sig i kroppen

Texter som slår an fastnar i huvudet och rullar på repeat. De får igång mina tankar. De kan få mig att se sånt jag tidigare inte sett. Texter som slår an ger mig bilder i huvudet som jag bär med mig. Sånna texter skriver Katja Janford. Sånna texter skriver Anna Eriksson-Skarin. Deras ord berättar en historia. En historia som sätter sig fast i huvudet. Och i kroppen.

hushållsost

Text av Katja Janford

Text av Katja Janford

Text av Katja Janford

Här hittar du Annas känslolåtar på Spotify.

 

Funderingar om aktiva klädval

Vi funderar nog alla dagligen på kläder. Vad ska jag ta på mig idag? Ibland funderar vi på om de kläder vi väljer passar för den vi vill uppfattas som idag. Vad vill jag förmedla? Vad vill jag att de jag möter ska uppfatta? När en tidigare kollega kom i kostym till jobbet en dag höjde vi alla på ögonbrynen. Det visade sig att han skulle till banken.

Åt mina barn gör jag, då och då, aktiva val färgmässigt för för deras kläder, för att protestera mot att kläderna är väl uppdelade efter pojkar och flickor. Fler och fler upprörs över att kläder till flickor och pojkar i samma storlek inte är lika stora. Medan pojkarnas verkar uppmana till lek och rörelse verkar flickorna uppmana till att vara lugn och mindre rörelse. Dock har jag om min man helt olika garderob, vilket jag tror gäller för de flesta. Jag blev glad när min mamma ‘köpte fel’ och kom med byxor som hade etiketten ‘For girls’ och gav till en av mina söner när de var små.

Under modeveckan i Stockholm i januari hade flera av de nya talangerna kollektioner för unisex eller no gender. Plaggen var byxor, tröjor, klänningar – alla varianter alltså. En av designerna sa till mig att ‘man eller kvinna är inte så viktigt’. Han tillade dock att vårkollektionen är mer feminin 🙂 än den höstkollektion som han nu visade upp. En annan av dem sa att det jobbat mycket med måtten och storlekarna för att hitta storlekar som funkar. Kläderna ska ju sitta skönt, bra och snyggt på bäraren.

Några som har tagit steget längre är Diane Torr och Maja Gunn. Diane gör workshopen Man for a day där hon låter deltagarna var en man för en dag. Vad gör det med dig? Förändrar det hur du bemöts? Maja undersöker i sin doktorsavhandling kläders performativa och politiska funktion där hon i ett projekt tittar på en man som är rädd för att klä sig i det han uppfattar som feminint.

Ju mer jag funderar tycker jag att mina möjligheter att klä mig som jag vill är bra mycket större än det är för män.

 

 

Drömmar uppe i det blå

Drömmar. Bucketlists. Jag har inte några direkta drömmar. Det finns platser jag vill besöka, saker jag vill göra men jag kallar dem inte för drömsemstrar eller sätter upp dem på en bucketlist. Trist att inte ha drömmar vet jag de som tycker. Eller rent av konstigt – strävar du inte efter något? Vet du vad Helen, jag tror att när du vill något så gör du det istället för drömmer, sa en person till mig.

En gång för ett antal år sedan fick jag frågan om mitt drömjobb. Direkt kom designchef på HM upp i huvudet. Det kändes tryggt. Ett jobb som jag ändå inte skulle kunna få men kunde säga när frågan kom upp. Inget som jag behövde förklara hur jag skulle nå. Inget som jag behövde förklara varför jag inte nått. Drömmar för mig är där långt borta. Svåra eller snarare omöjliga att nå. Jag är mer för att göra den där semestern än måla upp bilder av en semester som jag ändå inte kommer åka på. Jag har dock börjat träna lite smått på att drömma. Drömma uppe i det blå. Att måla upp storslagna bilder öppnar upp möjligheter som jag annars inte ser eller är medveten om. Och den där drömjobbet som designchef på HM den är äkta.

Samla tillsammanstid

I somras påbörjade vi en renovering av vår källare. Till en början var tanken att få till bra förvaring i källaren men efter lite funderingar beslutade vi oss för att helt överge förvaring i källaren, förutom en mat- och vinkällare och istället låta källaren bli tillsammansytor. Varför spara och samla på så mycket som en ändå inte använder? Under julen har jag påbörjat en storrensning bland kläder och annat som vi samlat på oss under årens lopp och jag undrar var allt kommer ifrån? Att hitta fotografier är så klart kul men allt det andra som inte används skulle så klart göra sig bättre hos någon som verkligen använder det. Jag känner inte heller samma glädje när jag hittar en gammal pryl som den känsla som fyller kroppen när jag exempelvis hör en låt. Alla dessa barnböcker har gett många härliga läs- och mysstunder men vissa av dem är nu mogna för att ge läs- och mysstunder till andra. Istället för prylar så vill jag samla och spara mer tillsammanstid. Tillsammansminnen.

Jag kan stå på huvudet!!

Kan inte smälta det här att jag helt plötsligt, känns det som iaf, kan stå på huvudet. När jag var liten stod jag på händer mot vägg, men inte fritt. Under något år har jag gått på kampsportsfys och där har vi då och då tränat på att stå på huvudet och händer. Jag har testat men mest halvhjärtat. Har troligen haft inställningen att detta går inte. Inte för mig. Men så hände det. Jag kan stå på huvudet. Visst benen lutar med all säkerhet åt ena eller andra hållet men ändock. Det får mig att inse att jag utvecklas även om jag inte tycker att jag tar mig framåt. Helt plöstligt är det som om jag tar ett hopp.