Agila målsamtal

Vi borde prata oftare var kommentaren från en av mina medarbetare när vi förra veckan hade en avstämning. Jag håller med. Visst pratar vi varje dag om ditt och datt och via daily scrums stämmer av projekt men vi stämmer inte ofta av hur allt går i förhållande till mina förväntningar på min medarbetare och i förhållande till min medarbetares förväntningar på mig som chef och på sitt jobb. Vi använder oss, som de flesta andra, av årliga utvecklingssamtal med uppföljning någon gång under året. När nästa utvecklingssamtal närmar sig inser både jag och mina medarbetare snabbt att tillräckligt fokus ofta inte lagts på alla mål. Något måste göras! Då hittar jag detta – agila målsamtal och årliga utvecklingssamtal är på väg bort.

Det hela handlar om att sätta mål kontinuerligt och följa upp kontinuerligt – dels för att omvärlden förändras hela tiden och för att kontinuerliga samtal möjliggör mer stöd för att nål målen om det behövs. Det blir också mer driv med detta sätt. Istället för utvärdering ska det vara fokus på samtal.

Jag anser att det agila kan användas i många sammanhang så min undran är nu hur många företag jobbar med en agil marknadsplan eller en agil verksamhetsplan?

Vänd uppochner på chef och ledare

Varför kan jag inte hantera dagen som om jag skulle laga middag? Det funderade jag på igår när jag inte visste vilken uppgift jag skulle börja med. När jag ska laga middag är det hur enkelt som helst att fundera ut vad jag måste börja med och se till att köket inte ser ut som ett bombnedslag när jag är klar. Borde jag inte kunna tänka även så när jag jobbar?! Det är klart jag kan. Det är klart jag gör. När jag kan. Men alla dagar ser ju inte ut så. Det blev extra tydligt när jag senare under dagen lyssnade på Mats Tyrstrup, forskare och lärare på Handelshögsskolan i Stockholm, och han sa

Genom att omvärdera din vardag ser du att du utövar ett viktigt ledarskap.

Vänd på synen på av vad en chef och ledare är och genast blir dagarna mer viktiga. Mats delar upp det en chef gör i en fyrfältare (som alla ekonomer) enligt följande

Improvisera – hög osäkerhet och kort tidshorisont
Visualisera – hög osäkerhet och lång tidshorisont
Utvärdera – låg osäkerhet och kort tidshorisont
Planera – låg osäkerhet och lång tidshorisont

Ledarskap handlar om att hantera hög osäkerhet, oavsett om det är reaktivt eller proaktivt medan chefsskap handlar om att utvärdera och planera. Det strategiska ledarskapet utförs i utvärdera och visualisera medan det operativa ledarskapet utförs i improvisera och planera. Vips blir det som är en stor del av dagen, att hantera situationer som uppstår plötsligt, bränder som ska släckas och så vidare som mindre jobbigt – det är ju en del av jobbet som ledare. Att laga middag däremot blir mer a chef’s job.

Jag sätter på en ny kanna då

Ibland sätter jag på kaffe på jobbet men hinner inte dit för att ta en kopp innan det är slut. Så istället för att kunna njuta av koppen kaffe sätter jag på en ny kanna.

När jag var på Camden Market för massor av år sedan hittade jag en fin spegel. En spegel med blå ram i trä med gröna fiskar på. Den gjorde mig glad. Jag köpte den. Inte till mig själv utan till min kompis i julklapp. Hon lade den i en låda.

På gymnasiet tog jag med min kompis när jag sökte sommarjobb. Hon hade nog inte sökt något själv annars. När de ringde och skulle erbjuda mig jobbet fick de inte tag i mig. De ringde henne istället. Hon tackade ja. Där stod jag med lång näsa.

Nu köper jag biljetter till konserter jag vill gå på. Jag frågar någon i min närhet om hen vill följa med. Det gör hen.

Fredagsfunderingar

Jag fick B på matteprovet och han fick F! hörde jag häromdagen och mina tankar hamnade snabbt i SCBs statistik och förstår att han med F troligen kommer att tjäna mer än hon med B i alla fall. Och att hon kommer vara i 90 årsåldern innan bolagsstyrelser blivit mer jämställda. Men betygsgapet ökar.

Och tjejerna! var mitt återkommande mantra i fotbollsföreningen under mina första år i styrelsen. Ibland rättade någon sig, tittandes på mig så klart, med och tjejerna efter att ha sagt något om killarna och deras träning.

Det talande i att vår yngsta son när han var runt tre inte kunde tänka tanken att hans storebror skulle måla naglarna på honom när jag inte kunde. Hur skulle en kille kunna måla naglarna på en annan person var lika otänktbart som det var självklart att han skulle ha målade naglar.

Glädjen i ett barns ögon när de får höra att de får gilla och gifta sig med vem de vill.

När klasskamrater på mellanstadiet på fullt allvar säger att det inte går att ha gula byxor och röda skor.

Du är ju som en tjej  var kommentaren när en av de manliga medlemmarna i familjen stod länge framför spegeln för att se om dagens val av kläder.

Företagsmoodboard

Idag när jag lyssnade på de bakomliggande tankarna under utvecklingsfasen av nya EPiServer 7 CMS började jag fundera på moodboards och varför inte varje företag har en moodboard för att visa vad företaget är, står för och vill förmedla. Ord, värderingar och bilder finns så klart i företagets kommunikation med externa och interna intressenter men att samla ihop ord och bild för att visa företaget skulle tydliggöra vad företaget står för och hur företagskulturen ser ut. Moodboarden skulle vara till hjälp vid rekrytering av nya medarbetare men även användas som avstämningspunkt för se om företaget lever som det lär.

Det vore spännande att få en moodboard som ett komplement till CV och det personliga brevet av en jobbsökande. Moodboarden skulle ge ytterligare en dimension av den sökande samt säkert vara till hjälp vid en intervju för att se om den sökande förmedlar samma som moodboarden.

Värdefull genom att bara vara

Jag läser Annas inlägg om prestationer, om att vara något genom prestationer och skruvar på mig. För att jag känner igen mig. Det senaste året har jag börjat springa lopp. Sätta upp mål om att springa det där loppet som är längre än jag någonsin sprungit. Klara av det. Prestera. Bli glad av att någon säger att jag är duktig. Som om det inte är nog tittar jag på andra. Kolla där vad framgångsrik hon är. Varför är inte jag där?

För andra kan jag se att jag har ett värde utan att prestera. Att bara vara. Mamma. Fru. Vän. Medmänniska. Arbetskamrat. Men för mig själv? Vet inte.

Personerna runt omkring mig då? De älskar jag bara för att de är. Där.