Öppet prat om det hemliga

Det där kan vi inte lägga upp på webben, då kan ju någon annan sno våra idéer, får man ibland höra. Jag har även haft kunder som vill ha koll på vilka IP-adresser som besöker deras sajt för kunna kolla upp om det är deras konkurrenter är inne och kollar på sajten. Och nåde den som ger ett testinlogg till en konkurrent. Det får man absolut inte göra. För många år sedan skulle jag lansera ett intranät där jag och projektgruppen varit tydliga med att vi ska ha ett öppet intranät där det inte finns några hänglås, som det fanns på det tidigare intranätet. Detta hade presenterats på bredden och tvärsen för alla. Någon vecka innan lanseringen slog HR-chefen näven i bordet och konstaterade att detta gick ju inte, vad skulle hända om alla kunde hitta all information. Så kan vi inte ha det. Det blev snabbt att gömma olika delar av intranätet för en stor del av företaget.

Jag brukar tänka på de där olika händelserna när jag sitter på pendeln till och från jobbet och lätt kan läsa vad mina pendelgrannar läser. Jag brukar fundera på vad de jobbar med utifrån vad de läser. Ibland, när jag inte lyssnar på radio eller musik, kan jag även lyssna till olika jobbsamtal eller andra samtal som egentligen inte är menade för mig. Samtalen innehåller säkert ibland en del information som av företagets säkerhetsavdelning har klassats som hemlig. Eller som min kollega berätta om häromdagen när hen var med sitt barn på en träning och en annan förälder satt med arbetspapper från ett företag/organisation helt öppet och strök texter. Det var inte svårt att läsa varken företag/organisation eller var papprena handlade om. Förälderna lämnade också allt och gick iväg för att peppa sitt barn. Bara att sno eller läsa. Vad säger säkerhetsavdelningen om det?

Är det inte konstigt att det finns en sådan rädsla för vad som kan kommas åt via intranät, extranät, mejl och annat när det ofta bara är att fråga en person och få ett svar som egentligen är hemligt.

Hellre slit än släng

Jag tilltalas av att slit blir mer populärt än släng. I söndagens DN intervjuades några designstudenter och de såg att det kommer att ställas högre krav på dem med kollektioner som håller längre både trendmässigt och materialmässigt i framtiden. En fascinerande person är Sten Martin – en skräddare och designer som påbörjade ett projekt där han i 100 dagar bara skulle ha kläder som han själv gjort. Om 13 dagar har projektet pågått i 1 000 dagar! Hur häftigt som helst.

Kolla in Sten Martins videoklipp för hur skapar olika klädesplagg och hans bilder. Om det låter övermäktigt att klä sig i egenskapade kläder i 100 dagar kanske det är enklare att följa Modemanifestets råd att inte köpa nya kläder på 365 dagar. Tänk att vissa åsikter kan överleva decennier, trots att de var uråldriga från början, medan ett klädesplagg knappt står sig en över en sommar.

Suck

Hur mycket jag än försöker kan jag inte annat än att bli upprörd över att det när Petra Mede presenteras som programledare för the big Mello 2013 genast börjar diskuteras om det är ett lämpligt uppdrag för en nybliven mamma. Jag önskar att jag inte skulle bry mig. Att jag inte skulle behöva bry mig. Min dotter brukar uppgivet sucka ibland och tycka att jag drar upp jämställdhetsfrågor för ofta. Jag önskar att hon inte skulle behöva sucka. Men hon måste sucka eftersom inte alla får frågan om hur de ska kunna leda en melodifestival som nybliven förälder. Hon måste sucka eftersom alla inte avbildas på samma sätt. Sucka djupt.

Att vara snäll eller snarare inte

Jag har funderat ett tag på det här att vara snäll. Snäll och tillmötesgående. Är det bra eller är det dåligt? Är att vara snäll och tillmötesgående att vara konflikträdd? Är att vara snäll att strunta i sina egna åsikter och tankar för att det ska flyta på utan tjafs? Blir det bättre och enklare om man är snäll? I vissa fall blir det så klart bättre genom att vara snäll och tillmötesgående men i många fall är det precis tvärtom. Det kanske blir bra för stunden men inte på längre sikt. När man däremot säger ifrån och är tydlig finns möjlighet att på längre sikt få allt att fungera bättre. Dels därför att när du har sagt ifrån har du varit ärlig mot dig själv och det gör att du känner dig bättre och växer som människa samt att ju tydligare du är gentemot din omgivning desto lättare blir det för dem att dels ta ansvar själva samt veta vad du förväntar dig. Och nice girls don’t get the corner office.

Mistake 4 – Doing the work of others
And there’s another problem associated with taking too much responsibility. While women are doing the grunt work, men are building their careers. They’re no fools. Promotions are rewards for getting the job done, not necessarily doing the job.

Tips: Stop volunteering for low-profile, low-impact assignments. If necessary, sit on your hand rather than raise it.
Recognize when people delegate inappropriately to you. Avoid the inclination to want to solve the problem for them. It’s their problem, not yours.

Mistake 9 – Avoiding office politics
Trying to avoid office politics is like trying to avoid the weather. Like it or not, it is what it is. Politics is how things get done – in the workplace, in government, in professional organizations. If you’re not involved in office politics, you’re not playing the game, and if you’re not playing the game, you can’t possibly win.
[…]
A successful workplace relationshiop, whether with a boss or a coworker, is one in which you clearly define what you have to offer and what you need or want from the other person.

Tips: Approach political situations as you would any negotiation. Take time to find out what the other person needs, what you have to offer, and how you can facilitate a win-win situation.
The quid pro quo of politics is something in exchange for something else. Don’t just give in; think about what you want in exchange. Don’t be afraid to cash in your chips.
You can often win in the long run by giving up the smaller, less important points.

Mistake 12 – Holding your tongue
Fearful of hearing the accusation that we’re too aggressive or pushy, women will often avoid saying things that should legitimately be said. How many times have you withheld comment, only to have a male colleauge be applauded for saying exactly what you were thinking? Keep in mind that the accusations of being too pushy are designed to keep you quiet. They’re ploys to make you feel bad about having an opinion or alternative viewpoint. Holding your tongue only serves to make you frustrated and appear less willing than you really are to speak up for what you believe.

Tips: Disagree without being disagreeable. You can do this by first acknowledging what the other person said, then giving your opinion.

Ur Nice girls don’t get the corner office av Lois P. Frankel

Smakrådsuppdrag – lasagne

Som deltagare i Saltå Kvarns smakråd får jag ett antal uppdrag under året och denna gång var det Saltås lasagneplattor som skulle testas. Lasagneplattorna formas i traditionella bronsformar och torkar långsamt. Lasagne är en klar favoriträtt i familjen men att följa det recept jag fått från Saltå var det inte tal om utan det blev en mer traditionell lasagne med kött. Jag inser snabbt att någon kokbok kommer jag inte att skriva eftersom jag inte har koll alls på hur mycket jag har tagit av de olika ingredienserna men gillar ni att improvisera i köket är det bara att inspireras.

Lammlasagne
lök
vitlök
lammfärs
rivna morötter
riven rotselleri
krossade tomater
tomatpuré
grönsaksbuljong
fisksås
balsamvinäger
smör
mjöl
mjölk
salt
peppar
lasagneplattor
riven cheddar

Fräs lök och vitlök och lägg i lammfärsen. Bryn. Tillsätt rivna morötter och rotselleri, krossade tomater, tomatpuré, grönsaksbuljong. Koka ihop. Smaksätt med fisksås och balsamvinäger.
Gör bechamelsåsen genom att smälta smör, tillsätt mjöl och vispa ner mjölk. Salta och peppra.
Varva lasagneplattor, bechamelsås och lammfärssåsen. Toppa med den rivna osten. Grädda i 220 grader i cirka 40 minuter.

Lammfärsen mals

Saltås lasagneplattor, rivna morötter och riven rotselleri

Lammlasagne med sallad

Gör dataspel dig till en bättre människa?

På väg till dagens cafétjänst i innebandyhallen lyssnar jag på P3 Spel och panelen får frågan vad de kan säga att de har blivit bra på för att de spelar spel. Det som räknas upp är bland annat mer strategisk, bättre på logiskt tänkande, bra på att stapla varor i kyl och skafferi, bra på koordination, bra på att dyrka upp lås, utökad fantasi. Det här med fantasi och dataspel är något som vi har diskuterat en del hemma, just det faktum om dataspel främjar eller hämmar fantasin. En tanke är att en bok, där vi inte ser bilder utan läser och får skapa bilderna själva, främjar fantasin mer än ett dataspel där vi får bilderna serverade. Jag är så framme vid innebandyhallen och hinner inte lyssna mer på om dataspel gör oss till bättre människor eller inte men för mig, och många andra föräldrar, är det en ständigt aktuell fundering med tanke på vårt ambivalenta förhållande till våra barns skärmtid.

Historielektioner med Stil

Ett radioprogram som jag verkligen njuter av att lyssna på är Stil i P1. Det förgyller resan hem från jobbet och räfsningen ute i trädgården. Jag får höra Kakan Hermansson berätta sin fascination för naglar och den genusdiskussion hon måste ha om detta, frågan om feminism står i motsättning till mode tas upp av bland andra Nina Lekander, har kvinnor och män samma smak när det kommer till mode – det har de inte om man får tro Kerstin Sandels. Idag köper vi fyra gånger så mycket kläder som för 30 år sedan får jag veta när kvalitet och det så kallade demokratiska modet tas upp. Kommer det ändras undrar jag när jag? Jag gillar kläder med färg och det blir så klart extra intressant att lyssna på antikens färgregler och jämföra med idag då det är fritt fram (i alla fall enligt mig) för alla att klä sig i vilken färg de vill. Märthaskolan, Augusta Lundin och Fadi El Khoury fascinerar så klart med sin couture. Stil är för mig inte bara en lektion i mode utan även en lektion i historia. Historielektioner om kvinnor, samhället, människor och demokratisering.

Stil fick ytterligare en dimension när jag lyssnade på Kristoffer Triumfs intervju/samtal med Susanne Ljung i Värvet. Jag gillar Susanne. Och Stil.

Trött på viskleken

Jag minns viskleken från lekis. Vi satt i en ring på golvet och en fick börja viska en fras till en av de som satt bredvid. Frasen fördes vidare från öra till öra. Det blev ofta mycket skratt när den sista personen fick säga vad frasen hen hört var. Den som hade sagt frasen från början kände kanske inte igen ett enda av orden. Frågan är varför vuxna är så fascinerade av viskleken. Det är klart att det fortfarande kan vara roligt med viskleken men ofta leder den bara till missförstånd, misstro och mycket energi som ägnas åt fel saker. Själv är jag innerligt trött på viskleken. Jag vill inte sitta i ringen på golvet längre. Jag går hellre ut till gungorna och gungar. Själv.

Skärmtid – begränsad eller fri – för alla

Hemma bänkade sig delar av familjen igår för att titta på söndagens avsnitt av Lilla Aktuellt. Temat för programmet är ett ämne som är mycket aktuellt i vår hem – skärmtid, hur ofta och hur mycket som datorn/telefonen får användas hemma. 5-åringen såg mycket glad ut när det pratades om att även vuxna sitter mer framför datorn än de tror och ville genast införa datatid även för oss vuxna i familjen. Det är nog i många familjer det, dagligen, är skärmtidsbråk. Häromdagen sa 13-åringen till mig ‘ja, du är ju en bra förebild, håller på med din mobil när du äter när alltid säger åt oss att inte göra så’. Det är ju lätt att då svara ‘ja, men detta var ett jobbärende, det är viktigt’ medan jag själv brukar påpeka för andra som jag inte anser ska sitta med mobilen i handen när vi äter att ‘det kan ju inte vara så viktigt, vi som är viktiga sitter ju här bredvid’. Det finns onekligen en del att fundera på gällande skärmtid och när jag funderar hör jag mina medarbetares ord ‘jag hade inte jobbat med programmering och varit så duktig om mina föräldrar hindrat mig från att sitta vid datorn’.