Förkylda kvinnliga modeller

Idag när jag äntligen hade hittat badkläder till barnen (är tydligen inte säsong för det) stod jag i kön till kassan och tittade på bilderna som fanns bakom kassadisken så slog det mig att kvinnorna på bilderna hade öppen mun. Som om de alla var förkylda och inte kunde andas genom nästan utan munnen. Konstigt att de inte har kunnat hitta kvinnliga modeller som inte är förkylda eller kan andas genom näsan. Manliga oförkylda modeller var tydligen lättare att hitta.

Inga kontanter ett minne blott

Paulina hyllade igår mobilt bankid och Swish. Nina gladde sig åt att kunna scanna OCR-koder med sin telefon och slippa skriva in dem när räkningarna ska betalas. Jag var häromdagen lyrisk över att i min banks mobilapp kunna föra över pengar enkelt, med eller utan min bankdosa, till konto. Det är ju en räddare i nöden i vissa fall och mycket smidigare att kunna föra över pengar till barnens kort om de ska handla något än att ha mynt och sedlar hemma. För det har vi sällan. Ibland leder det till problem. Eller kanske inte problem men köp som inte blir av i cafeterior vid fotbollsplaner och innebandymatcher. Ibland är det skönt eftersom det kan bli ett tydligt nej när det tjatas om glass eller varm choklad på dessa tillställningar. När jag läser Karins krönika om kontantlöshetens problem och möjligheter funderar jag inte på hur många som fryser i bankomatkön utan snarare hur många, som jag, som struntar i att handla när det krävs kontanter. Hur många köp går föreningscafeterior miste om? Kommer deras omsättning att öka om de anammar nya betalsätt? En sak är i alla fall  säker, mitt argument om att glassen inte kan köpas för jag inte har kontanter dör.

Jag mejlar, alltså finns jag

Många vill ha färre möten. Det är för många möten. För långa möten. Onödiga möten. Fler och fler har också tröttnat på alla mejl. Mejl som kommer kors och tvärs. Från höger och vänster. Mejlboxen som att-göra-lista. Mejlboxen som en svart låda som vi inte vågar öppna eftersom vi inte vet vad som kan dölja sig där. Mejl som skickas till alla och samtidigt ingen. Jag undrar om de som skickar tänker ‘Jag mejlar, alltså finns jag’.

Jag tror att mötes- och mejlöverflödet beror på en oförmåga att fatta beslut. Det kanske till och med är en rädsla för att fatta beslut. Vi träffas och pratar. Det mejlas och diskuteras. Men vi fattar inga beslut. Vi vet inte vad vi ska göra eller hur vi ska komma vidare. Egentligen är det ganska enkelt, se till att de möten som hålls har ett syfte. Det blir då enklare att sätta upp beslutspunkter och se till att beslut fattas. Om besluten sammanfattas i slutet av mötet blir det tydligt vad som har åstadkommits med mötet. I de flesta fall är korta möten mycket mer vära än en lång mejlkonversation med många mottagare. Vi kanske borde tänka ‘Jag mejlar inte, alltså finns jag’.

Samma struktur i framtiden

Lyssnar på Torehammars sköna nya värld på väg hem från jobbet och fastnar i introsnacket från söndagens program där Henrik jämför Jetssons med Modern Familiy. Jetssons är en TV-serie från 60-talet som visar hur det ser ut i framtiden. Mamma Jetsson är hemmafru som gillar att shoppa och göra allt för sin familj. Hon har en robothemhjälp så klart. Pappa Jetsson åker någon form av rymdliknande farkost till jobbet. Det är så det ser ut i framtiden plus att de har på sig futuristiska kläder. Eller har de det? Det som kallas futuristiska kläder är ofta kläder som har skarpa linjer och former och det har Jetssons kläder men det är väl allt. 50 år framåt i tiden tittar vi på Modern Family som inte är en skildring av en framtidsfamilj utan en nutidsfamilj. Ingen åker i en rymdliknande farkost men en av familjerna i Modern Family är ett homosexuellt par. Är det helt enkelt så att det är enklare att tänka sig en framtid full av nya tekniska prylar än en värld med strukturella förändringar och normer?

En liknande tanke for genom mitt huvud när jag förra veckan i DN läste att män och kvinnor är från samma planet och inte från Mars respektive Venus eftersom det verkar vara enklare att manipulera med gener än att ändra strukturer.

PS. Lyssnar ni vidare på Torehammars program får ni höra ett intressant samtal med Amelia Adamo om att bli äldre. Njut också av Hanson, Carson och Malmkvist.

Värre att vara ful än tråkig

Av Alexander Bard hämtat från Clara

Till er som inte vill vara tråkiga tipsar jag om Kulturhuset i Stockholm där bland annat följande händer under den närmsta tiden

På djupet med Bodil Malmsten
Flumskolan: Fredrik Reinfeldt
Den svenska synthen
Kunna skriva – om kvinnorna och orden i Afghanistan
Stories from Belgrade
Othelloskola
High heels too

och en massa mer.

Homogeniteten består

Två steg framåt, ett steg tillbaka står det på AllBright-rapporten (till skillnad från One step forward and two steps back) som presenteras idag. AllBright har gjort en genomgång av börsbolagens ledningsgrupper och kommit fram till att det går åt rätt håll men att det finns en hel del mer att göra. Vissa företag går framåt medan andra går bakåt. Positivt är att det är färre företag med inga kvinnor alls i sin ledningsgrupp än tidigare men homogeniteten består.

Kvinnor gör som alla andra, inte så förvånande, och lyfter upp andra som är likadana som de själva – alltså andra kvinnor.

Inte nog med att du måste ha en viss ålder och heta något visst ska du även ha en viss utbildning från en viss skola/universitet. Det är en viss typ av utbildning som premieras och jag kan höra mig själv säga till mina barn

Det är bäst om du går natur på gymnasiet, då kan du välja och vraka sen.

Läskigt. Det har under flera år påpekats vikten av att våra barn behöver få bra kunskaper i matematik och naturvetenskap. Att ekonomi är något som premieras är tydligt i alla fall om du vill bli VD i ett börsbolag. Men kanske är det även vår syn på matematik och naturvetenskap som går igen när Minecraft blir populärt även i skolvärlden. All kunskap är inte lika mycket värd. Viss kunskap behövs med all säkerhet i vissa bolag men det är ju knappast så att samma kunskap behövs hos alla som är med i en ledningsgrupp. Jag undrar fortfarande varför ingen vill höra någon säga att kejsaren är naken och om vi verkligen vill anställa vår egen spegelbild. Det verkar dock så till stor del. Är det helt enkelt för läskigt att ingen ska skratta åt våra invanda branschskämt?

Drömmedarbetaren är du själv

Idag läser jag i Chef att drömmedarbetaren är äldre än vad jag tror. Drömmedarbetaren är mellan 41-50 år. Varken yngre eller äldre är speciellt poppis att anställa. Skälen till att just dessa medarbetare är så populära är allt från att de har stor erfarenhet och kontaktnät till att de har småbarnsåren bakom sig. Unga är för oerfarna och äldre saknar driv. Det som saknas i artikeln tycker jag är funderingen över om det inte är så att de som anställer och är chefer ofta är mellan 41-50 år och att de helt enkelt väljer någon som är i samma ålder. Det räcker att de tittar på sig själva och så inser de snabbt att någon in min ålder måste ju vara den perfekta medarbetaren. Igenkänning helt enkelt. Jag återkommer till det då och då men jag tror att det är alldeles för ofta som det rekryteras utifrån spegelbild och en på förhand bestämd åsikt om hur personen som ska rekryteras ska vara. Man får svar som man frågar. Man hittar inte det man inte letar efter. Vid rekryteringen är den som rekryterar helt enkelt så rädd för att det ska bli fel att de istället går på det som de anser vara säkra kort. Det innebär också att den som anställs är en person som redan har all erfarenhet för jobbet istället för att rekrytera den som än mer ser det som en utmaning.

Jag är dock hoppfull när jag läser vad rekryteringsfirmorna säger om att framtiden är ljus.

”Om en kund håller fast vid att de bara kan tänka sig att anställa en person i en viss ålder, tar vi inte uppdraget”, säger han. I dag finns en större medvetenhet om att blandade team, med olika kompetenser, erfarenhet, ålder, kön och så vidare, är mer effektiva och kreativa än homogena grupper.

”För 15 år sedan när jag började i den här branschen fick vi ta fler dia­loger om ålder, det behöver vi inte särskilt ofta numera, vi pratar bara om kompetens. För att få dynamiska arbetsgrupper behöver man ha en mix av olika generationer på en arbetsplats”, säger Monica Längbo.
Ur Drömmedarbetaren är äldre än du tror på chef.se

För den som undrar, jag tillhör uppenbarligen inte drömmedarbetargruppen ännu.

Min avatar är mer jag än jag

Skype och videokonferenser, och liknande, är en viktig del för många organisationer och blir allt viktigare. Ibland vill man dock inte visa sig, one of those days helt enkelt, utan stänger av bilden och använder bara röst och chat. Den visuella dimensionen försvinner med de rörelser och miner som den tillför. Det finns ju en anledning till att många trivs med att träffas och se varandra i ögonen eftersom reaktioner som syns i ögon och ansikte när någon i mötet säger något. Och de reaktionerna finns inte med i rösten och chatten. Så varför inte använda sig av en avatar på videokonferenser? En avatar som förmedlar mina rörelser och miner. Det funderade jag på efter att ha varit på Microsofts och SIMEs event Imagine förra veckan där Ola Ahlvarssons avatar hade en talkshow med två gäster via Xbox. Tänk vad skönt det skulle vara att bara kunna, som Richard Lind under talkshowen, bara poff försvinna när man inte längre ansåg att mötet gav något. Kanske inte så trevligt men ändå. Just de avatarerna vi såg förmedlade ganska yviga rörelser men det ger ju en ny dimension till mötet helt klart.

Nu tyckte ju Robin Teigland att Ola skulle våga mer med sin avatar och inte låta avataren se ut precis som den Ola vi såg där på scenen. Vi är nog många som har tänkt ‘när jag börjar i den där nya skolan då ska jag minnsann inte vara si och så, inte bry mig om vad jag har på mig’ men när vi väl börjar i den där nya skolan, på det nya jobbet så är vi precis som förut. Vi borde helt enkelt våga mer med vår avatar, oavsett om den finns i ett spel eller på ett jobbkonferenssamtal. Enligt Robin har vi lättare att lära oss om vi när vi är en avatar, vi har lättare för att pröva nya saker. Det beror på att eftersom det inte är jag på riktigt är det inte heller lika jobbigt om jag begår ett misstag. Min avatar kan också vara mer jag än mitt fysiska jag. Dessa insikter gör det än mer intressant med videokonferenser där min avatar är närvarande istället för jag.

En avatar som är för mycket vanliga jag.

Det här kanske är mer jag?!

Eller det här?!