Att inte ta itu med problemen är att bevara dem

Att inte ta itu med problemen är att bevara dem.

Orden har fastnat i huvudet. Jag läste dem för en vecka sedan. Men de sitter fast. Orden är Elaine Eksvärds. Det är inget konstigt utan snarare helt logiskt och förståligt. Men ändå verkar det svårt. Svårt att göra det enda rätt. Det enda uppenbara. Att säga ifrån.

Back on track

En bruten högerarm satte stopp för min runstreak-utmaningen i slutet av februari. Nästan 79 dagar i sträck blev det (tror jag). Att testa snowboard i min ålder var inte så smart har vissa sagt. Kanske inte, men det var kul trots att det slutade olyckligt.

I fredags åkte gipset av. Högerarmen är tillbaka. Den känns inte som min vanliga högerarm så den vill jag ha tillbaka. Nu. Det har blivit några få löprundor i mars och idag var det dags för Premiärmilen. Inte årets första lopp i år men en tradition då det var första loppet jag sprang sedan jag gick i skolan. Det var lite läskigt men en lite konstig högerarm eftersom det knuffas lite i början men det gick bra. Loppet flöt på. Jag sprang, som vanligt, förbi löpare i uppförsbackarna och de sprang om mig sen. Mitt mål med dagens lopp var att ta mig runt utan problem och att springa på en bra tid. Det är alltid roligt att spurta på upploppet och det fanns en hel del kraft i benen så jag sprang förbi många (bland annat de som sprungit om mig i nerförsbackarna). 45.14 stannade klockan på. Nöjd. Jag tackade en av tjejerna för draghjälp 🙂

Det känns roligt att vara tillbaka i löpningen. Ett antal korta lopp är inplanerade under våren Night Trail, Salomon City Trail, Skärholmsloppet och troligen några stafetter med jobbet. Längsta loppet i år är Lidingöloppet, tror inte jag vågar ge mig på något längre i år. Måste hitta viljan att vilja springa längre i så fall. Eftersom jag inte sprungit så mycket i mars har jag inte heller läst Toves blogg eller Rundays. Konstigt. Inspirerad av Charlottes inlägg om Adidas Tribes-träffen anmälde jag mig till triben.

löparglädje

Låttexterna blir så tydliga när jag springer.

Min tid.

Min tid.

Återhämtning på altanen.

Återhämtning på altanen.

I väntan på Michael Jackson

För tjugo år sedan gick jag och min kompis vägen förbi Moulin Rouge efter besök hos kompisar nära Place de Clichy. Det var fullt med folk. Vi stannade till. Det viskades om att Michael Jackson var på ingång. Klart vi ville se honom. Vi stannade kvar. Och väntade. Och väntade. Bilar kom. Bilar åkte. Vi stannade. Om vi går kommer han säkert resonerade vi. Så kom en bil. Ur bilen klev Naomi Campbell och Claudia Schiffer. Oj, vad långa de var. Jaha. Var det allt? Vi gick vidare mot vår lägenhet.

Jag läser om Banksy och hur folk vallfärdade för att vara med om hans eventuella utställning i Stockholm igår. Ingen visste säkert. Var det sant fick man ju inte missa att vara där det hände. Att vara i händelsernas centrum.

En orkester – som skapar magi eller spelar i otakt

I ett klipp från wit2014.com beskrivs arbetsgruppen på jobbet som en orkester. När en orkestermedlem slutar ska den ersättas med en ny. Är det en trombonist som slutar behövs en ny trombonist. Eller så får saxofonisten skolas om till trombonist eftersom det bara behövs en saxofonist framöver och inte två. Jag gillar liknelsen men vill dra den ett steg längre. Orkestern kan spela i otakt eller helt olika stycken om dirigenten inte är tydlig. Orkestermedlemmarna måste lyssna in varandra när stycket spelas. Rätt spelat kan orkestern skapa magi.

Det inre är viktigt

Det inre och yttre hänger ihop. Men få lägger så mycket tid på det inre som på det yttre. Genom att lägga tid på det inre blir vi bättre på vårt ledarskap och affärsuppdrag.

Jag lyssnar på Anna Eliasson Lundstedt i Stil i P1 om hur hon på jobbar med ledare och chefers inre för att få dem att klättra i karriären. När det inre och yttre hänger ihop blir man trovärdig inför omgivningen.
Man måste våga återupptäcka sig själv. Vi vet vad vi bär med oss men vill inte alltid se det. Anna påpekar att känslor inom näringslivet är ofta tabu. Känslor är flummigt och mesigt. Det handlar inte om att gräva ner sig i det förflutna utan att förstå vem man är och vad man kommer ifrån. Verkligheten är att förstå hur man gör här och nu. För att förstå kan man inte vara platt bakåt.

Önskar fler chefer och ledare lyssnade på Anna. Och förstod. Det är lönsamt att ha medarbetare som mår bra. Peter Grönberg verkar förstå.

Vad var bäst idag?

Vad var bäst idag?

Det är en återkommande fråga runt middagsbordet sedan en dryg månad tillbaka. Frågan går bordet runt och idag fick vi bland annat höra om handstående som lyckades, utelek på fritids, rolig lunchdate och inställd lektion. Förra veckan i fjällen var det hopp som klarades, mysiga stunder i liften, god mat och egentid som lyftes fram. Jag gillar frågan. Jag njuter av svaren. Enkel fråga. Varierande svar. Berättelser från allas dag som jag inte fått höra annars.

Me, myself and I – jag spyr

Me, myself and I verkar vara mottot för många just nu. Jag, jag, jag. Mitt fokus är viktigast. Lika rättigheter åt alla men lite mer och bättre åt mig. Jag vill ha din uppmärksamhet nu!! Ja tack till jämställdhet men bara om det gynnar mig. Jag ska stå först i kön. Samhället är till för just mig. Usch vad trött jag är på dessa strömningar. Att jag inte finns i alla evighet och att de spår jag lämnar efter mig snarare leder till återvändsgränder bekymrar mig inte.

Det bubblar av omtanke och en syn där vi alla är delar och kan påverka och förändrar i andra delar av allt som snurrar runt mig men just nu verkar me, myself and I ligga som ett dimmoln över tillvaron. Dags för vårsolen att få det molnet att försvinna.