Dags att vända löptrenden

Jag tycker att jag står och stampar i löpningen just nu. Min min nedan efter målgången igår i Stockholms brantaste säger det mesta. Jag var inte nöjd. Jag var för pigg vid målgång för att vara nöjd. När andra gick i backen gick jag också. Jag som gillar att springa uppför. Hmm.
Stockholms brantasteDet är klart att mina resultat, nu när jag tävlat några år, inte kan bli bättre hela tiden men den där kraften jag hade i benen i höstas på Runday Raceday är som bortblåst. Då hade jag inga problem att springa ett snabbt 400 meters varv för att sedan ta i mer på nästa varv. När jag nu blir omsprungen väljer jag att inte hänga på. Det är dags att vända trenden. Att få mer flyt i löpningen igen. Att våga ta i lite mer. Att ge det där lilla extra, på träning och på tävling. Styrkan och rörligheten ska tränas upp. Jag ska springa oftare, kanske till och med varje dag som i vintras. Så det så.

 

Ta tillvara på öppenheten hos barn

Det har slagit mig många gånger att min sjuåring är mer öppen än resten av familjen. Han har inte samma erfarenheter som jag men inte heller samma förutfattade meningar och mönster. Antingen kan vi se bilden nedan som om det är hopplöst eller att vi bara behöver inse att vi inte är lika öppna och kreativa som barn. Vi kan dra nytta av våra erfarenheter och att vi ser mönster men hålla vårt sinne öppet.
kreativitet

Le och high-five

Vi härmar. Vi härmar ljudmelodi. Vi härmar språk. Vi härmar beteende. Vi härmar värderingar. Dina barn gör som du gör inte som du säger. Dina medarbetare gör som du gör inte som du säger.

Budskapet trummades in på en föreläsning jag var på igår. Inget nytt men ändå svårt att ta till sig ibland. På slutet av föreläsningen pratade Magdalena Forsberg om hur hon jobbade med mål och motivation. Hennes tränare hade sagt åt henne att hon skulle le när hon tyckte att ett pass var jobbigt och tråkigt. Löjligt tänkte hon när hon höll på med ett rullskidepass i regn. Efter en stund tänkte hon att hon skulle ge sin tränares råd en chans. Hon började le. Passet blev roligare och enklare att ta sig igenom. Regnet slutade inte falla men ändå. Jag har tänkt på det när jag springer att jag ser väl sammanbiten ut, jag försöker le mot de jag möter men jag ska definitivt bli bättre på det. Mitt pass kommer, med Magadlenas tränares filosofi, bli roligare och även de jag möter får ett roligare pass då mitt leende smittar. Jag hörde en tjej som ringde in till Morgonpasset som berättade att hon gjorde high-five när hon mötte någon på sin löprunda. Det har jag funderat på om jag inte ska börja med. Jag har funderat så till den milda grad att high-five var precis det jag gjorde till funktionären på Stockholm City Trail som visade var jag skulle springa men jag tolkade att hen ville köra en high-five. En high-five då och då i spåret är jag övertygad om skulle ge en, om inte annat tillfällig, pepp i spåret.

Om jag inte syns finns jag inte

Ser ni mig? Hallå, här är jag. Vid vårt matbord är det fullt av prat och livligt. Ibland kan det vara svårt att få sitt utrymme, att synas, vid vårt matbord. Det är viktigt att bli sedd. Om jag inte syns finns jag inte. Jag vill synas för att jag är jag. Jag vill synas för att jag gör saker som gör skillnad. Det är lättare att se de som hörs. För att se dem behöver jag inte anstränga mig. De syns automatiskt. Men de andra då? De behöver också ses, av mig och andra. Om ingen ser dem finns även risk för att kunskap de har missas.

Jag tänker på den där chefen som hellre pratade om sig själv på medarbetarsamtalen än medarbetaren hen hade samtal med. Den chefen såg inte medarbetarna. När jag får frågan ‘har du blivit av med gipset?’ och jag svarar ‘ja, det var över en månad sedan jag tog bort det’ då undrar jag om jag verkligen syns. Ibland verkar inte ens knallrosa strumpbyxor hjälpa.

 

Tankesamhälle

Vi lever i ett tankesamhälle. Det är meningslöst att samla kunskap. Det viktiga är att göra något av kunskapen. Att reflektera. Att tänka djupt.

Tankesamhälle – så beskriver Mats Lindgren som är vd på Kairos Future dagens samhälle. Lite läskigt då att det ibland känns som om det inte finns tid att tänka utan bara att göra. Att göra utan att tänka.

Man vet vem man är, eller inte

Man vet vem man är när man är med andra. Är jag det jag gör? Eller är jag det jag är?

Jag lyssnar på Moa Svan prata med Kristoffer Triumf. De pratar om titlar, titeln är till för andra, säger Moa.

Jag har varit på en första träff på Bridge the gap. Gapet mellan näringsliv och de som ska jobba där ska minska. Är det så svårt? Är det sånt gap? Är det inte bara att vara öppen? De tankarna snurrar i huvudet blandat med vem är jag och vem vill jag vara. Jag slås av att de unga tjejer jag träffat har en tydligare bild av sig själv än vad jag har. Men när jag tänker efter tror jag att den bild jag förmedlar kanske inte alls är så otydlig. Vissa nyanser av mig är knivskarpa.

Jag fastnar i att fokusera på känslan. Hur ska det kännas? Hur ska det lukta? Vad möts jag av? Vilken godisbit är jag?