Avundsjukan en orienteringskontroll

Jag kan bli avundsjuk. Avundsjuk på att hen har fått det där jobbet. Borde inte jag ha fått det? Avundsjuk på att hen har sånt stort umgänge, socialt liv. Hmm, när umgås jag ens med någon? Avundsjuk på att hen tog plats. Min plats!

Avundsjukan säger en något sa en vän. Jag funderar på varför exempelvis att någon tar plats får mig att känna som jag gör. Ofta inser jag sedan att jag inte vill byta med personen. Det blir som en orienteringskontroll som jag checkar av. Smart. Själv har jag ibland sagt till hen jag är avundsjuk på att jag är det och vips har avundsjukan försvunnit.

jealous

gapingvoid.com

Alla sammanhang en tror sig vilja vara del av

Alla dessa sammanhang som en vill vara en del av men som ändå inte känns som en är en del av. En står liksom utanför, på andra sidan glasrutan och tittar på utan att vara delaktig. En deltar inte. En är åskådare. Är drivet att vara med i gemenskap så stark undrar jag? Att det är så lätt att sugas in i gemenskapen och vilja ta del av den. Troligen. När jag börjar sortera ser jag tydligt att det finns saker och sammanhang som är viktiga men ändå inte för mig. Det är det som gör det svårt. Att ta bort det viktiga är ju inte att sluta bry sig. Det gäller bara att inse det.

sammanhang

från gapingvoid.com

Stanna upp, stanna kvar

Jag tror att vår tids stora utmaning handlar om att stänga av.
Vems tankar är det jag går runt med om jag aldrig hinner tänka efter? Om jag aldrig ser på mitt liv utifrån, om det aldrig är tyst?
Inte mina egna i varje fall.
Löparens hjärta – Markus Torgeby

Markus ord har fastnat i mitt huvud. Vems tankar är det jag går runt med om jag aldrig hinner tänka efter? Om jag inte reflekterar är det ens mitt eget liv jag lever. Lever jag någon annans liv? Vad händer med våra känslor? Stannar vi någonsin upp i dem? Eller går vi bara vidare, mot nästa känsla? Tänk att stanna kvar i rädslan eller glädjen och bara var där en stund tills känslan ebbar ut.

Hur coachande är jag egentligen?

Jag lever i tron att jag utövar ett coachande ledarskap. Att jag får de jag jobbar med att komma fram till lösningar och prioritering utan att jag ger dem svaret. Men häromdagen när jag träffade en person som hjälpt kollega på sitt nya jobb prioritera och då fick återkopplingen att hen är inte är agil började jag fundera. Hur coachande är jag? Egentligen? Är det jag som prioriterar eller får jag den jag pratar med att själv göra prioriteringen utifrån de frågor jag ställer? Det kanske inte spelar så stor roll så länge personen ifråga har fått hjälp och känner sig tillfreds med det. Eller? Det slår mig också att det inte är så konstigt att många chefer inte coacher eftersom på det sätt de tror sig coacha, som personen jag träffade, inte alls är coaching.

Ledarskap sker oftast oplanerat, ostrukturerat, omedvetet, oregelbundet och inkonsekvent

En forskargrupp som tittar på hur chefer leder har tydligt sett att chefer inte leder som de tror och som de själva anser är bäst. Ett coachande ledarskap där chefen uppmärksammar, följer upp och utvärderar anser sig cheferna ägna 40 % av sin tid åt medan det i verkligenheten är upp till 2 % av tiden. Det som efterfrågas minst, att instruera, informera, diskutera, reflektera, är det som cheferna i studien ägnar sig mest åt – 90 % av tiden. Varför blir det så här då?

– Vi strösslar med cirka 25  000 beteenden utan att riktigt ha koll på vilka vi använder och hur det påverkar medarbetarna. Ledarskap sker oftast oplanerat, ostrukturerat, omedvetet, oregelbundet och inkonsekvent, säger Simon Elvnäs.

Istället för att utgå från medarbetarnas behov utgår cheferna från sitt eget tänk. Kan det vara så att cheferna inte litar på sina medarbetare undrar jag? Eller att de inte litar på sig själva? Eller att de inte förstår att andra inte är som de själva? Det ska bli spännande att läsa mer om vad Simon och hans forskargrupp kommer fram till när arbetet är klart senare i år. Och givetvis fulls tankarna med hur pass coachande vs instruerande jag är…

alla människor är irrationella