När lugnet infinner sig är det som om rädd och arg försvinner

När lugnet infinner sig är det som om rädd och arg försvinner. Rädd och arg får ingen plats att verka. Lugnet har tagit över. Efter en tid av starka känslor av rädsla, inför det som är nytt, inför att öppna upp och titta inåt och rädsla och arg som tillsammans blivit ett högt och gällt NEJ lägger sig lugnet som en bomullsmatta som rädd och arg inte kan ta sig igenom. När lugnet lägger sig får även andra intryck möjlighet att vr. Jag antar att lugnet gör folk i närheten tryggare och mer bekväma. Det är som om de ser andra sidor. Eller är det jag som ser andra sidor.

Förlåt sätter punkt för det arga

Arg är en känsla som vi har haft många möten med i min familj. Vi har jobbat en hel del med hur arg ska hanteras när arg dyker upp. Ofta dyker arg upp med buller och bång och tar över allt utrymme att vara och andas. Både barn och vuxna vill då säga fula ord och göra dumma, dumma grejor. Det känns liksom skönt att säga något fult eller elakt när en är arg. I alla fall precis just då. Efter en stund är det inte lika roligt att tänka på det där som en sa eller gjorde. Att få bli arg när något är orättvist när jag upplever att jag har behandlats illa eller utan att jag kan sätta ord på varför jag är arg är en självklarhet men även att jag har sätt för att de fula orden och dumma grejorna ska ta över. Det kan vara att få möjlighet att få gå undan och låta det arga rinna av. Ibland när en blir arg vill de runt omkring få en att sluta vara arg direkt genom att exempelvis säga ‘det där är inget att vara arg för’ – men vad vet de om det. Även när det arga har runnit av kan en behöva berätta varför en blev så där arg, vad det var som kändes så fel. Jag har märkt hos mig själv och hos mina barn att det arga försvinner när vi tränar. Energin som sätts igång när jag springer, boxas eller vad jag nu tränar får det arga att försvinna. Allra bäst försvinner det arga när en säger förlåt. För mig tar inte förlåt bort det arga, det arga hade all rätt att dyka upp, men det sätter punkt för det arga just denna gång.

Denna text är en del i #känslouppropet, ett upprop för barns rätt till alla sina känslor.
Lyssna gärna på Arg på Spotify!

Oavsett vad du känner är det din känsla

Glad. Ledsen. Sur. Arg. Rädd. Lugn. Oavsett vad du känner är det din känsla. Den känsla du känner är inte fel, det är ju din känsla. När känslor och de uttryck som känslorna tar är jobbiga är det lätt att vi runt omkring säger ‘så där arg kan du inte bli’, ‘det där är väl inget att bli ledsen för’. Glad är en känsla som uppfattas som mindre jobbig så det får en dock vara jämt. Glädje smittar. Kommer du sent till ett möte ska du le när du ber om ursäkt för att du är sen för ingen kan vara arg på någon som är glad läste jag häromdagen.

Att känslorna bubblar upp inom dig är inget konstigt. Men att hitta sätt att hantera den ilska, ledsamhet eller surhet som uppstår kan vara svårt. Svårt för en själv och för omgivningen. Det får en träna på. Att tränga bort känslan av ilska som bubblar upp känns ibland enklast för stunden. Men i längden blir det något som skaver. Något som dyker upp i ett annat sammanhang. Ibland går det inte att sätta ord på känslan eller varför den finns. Men den finns. För att lära sig att ta hand om sina känslor behöver en tillåtas känna och visa vad en känner. Liten som stor.

Denna text är en del i #känslouppropet, ett upprop för barns rätt till alla sina känslor.

Jag kan göra en pålstek

Jag har lätt att se helheter. Jag har lätt för att förstå hur saker hänger ihop. Jag har lätt för att snabb haja hur något fungerar. Men sen finns det vissa saker som jag bara inte kan få ihop. Väjningsreglerna till sjöss när en seglingstävlar exempelvis. Vem är närmast vinden? Jag vet inte. Har med lite coaching av mina kidds som suckande svarar ‘det är den där båten så klart’ på min fråga om vem som ska väja fått lite bättre koll. En annan grej som jag inte kunnat göra det är pålstek. Som seglare är pålstek en mycket användbar knop. Så när vi har lagt till och jag varit den som ska få tamparna att fästas i träd och båt så har jag helt enkelt försökt några gånger att få till en pålstek och sedan gett upp och överlåtit det till en annan av besättningsmedlemmarna. Övriga familjen, alltså besättningsmedlemmarna, har tyckt det varit pinsamt. Hur svårt kan det vara liksom? Men så i somras när jag än en gång fick en förevisning av hur jag skulle göra sa My, som visade mig, de förlösande orden ‘du ska ta tampen underfrån först’ och vips kunde jag göra en pålstek. Liksom Alfons som precis lärt sig knyta gjorde jag pålstekar en masse.

Det är konstigt hur vissa saker kan vara svåra, som om det finns ett motstånd att förstå. Eller är det helt enkelt så att en inte har fått det förklarat för sig på ‘rätt’ sätt?

så här gör du en pålstek

Löpning när den är som roligast

Jag gillar ju att springa. Springa själv. Springa med RundayMonday. Springa lopp. Springa med nära och kära. Peppa andra. Peppas. Det är kul att variera träningen. Jag mäter tiden och vill förbättra mig när jag springer lopp men inte annars. För mig är löpningen som roligast just så. På löpträningar med RundayMonday pressar jag mig själv inte med hjälp av tid utan de jag springer med. Under träningen lär jag mig vilka jag bör hänga på för att köra på lite extra. Jag lyssnade på Claes Hemberg i Maratonpodden och gillar hans inställning till löpningen. Han vill hitta det perfekta löpsteget vilket så klart gör att han springer fortare. Han hämtar energi i löpningen. När han reser gillar han att springa på de platser han besöker. Det är ett sätt att upptäcka staden han är i. Att springa i en stad, speciellt på morgonen innan staden har vaknat, är en speciell känsla. Du ser staden i ett annat ljus. Jag vet andra som tycker att utgå från en plats och springa x minuter åt syd, nord, öst och väst i en stad ger dig en bra bild av staden. Claes använder också sina rundor på olika platser som meditation. När han ska koppla av på kvällen blundar han och tänker på en bra runda han sprungit. En skön och lugn känsla

 

Oäkta – vad är det?

Var äkta. Var ärlig. De råden ges åt chefer. Eller de råden ges åt alla. Men vad är oäkta?

Oäkta för mig är när jag inuti inte kan stå för det jag för fram. Värst blir det jag känner att det syns på mig att jag inte alls håller med om de värderingar och beslut som jag, till synes, står bakom. Det är inte lätt att inte visa när det skaver. Hur länge kan en vara oäkta?

En härlig vinst!

Den första augusti var det dags för Möjaloppet. Jag och delar av familjen sprang loppet förra året och det var en bra avslutning på seglingssemestern och även i år tänkte vi avsluta på samma sätt. Möjaloppet är 12 kilometers löpning på vägarna på Möja samt delvis i terräng genom skogen. När vi seglar i Stockholms skärgård brukar vi då och då ta några löprundor på Möja, så även i år, så det är så klart extra roligt att springa ett lopp på ön. Under sommaren har min man berättat glatt för flera av de vi träffat att jag vann loppet förra året och minnsann skulle vinna i år igen. När vi lägger till i Kyrkviken på Möja kvällen innan loppet vet snart både båtgrannar och hamnvakten att det är Möjaloppet (och vinst) som hägrar. Nervositeten började göra sig gällande.

Lördagsmorgonen bjöd på blå himmel och härlig sol i sittbrunnen. Vi traskade till starten och jag tänkte att det här ska nog gå vägen. Jag visste ju att om inte någon riktigt snabb tjej skulle vara med i loppet så var mina chanser att vinna även i år stora. Starttutet ljuder och loppet drar igång. Efter någon kilometer säger löparen som springer bredvid mig ‘värst vad fort alla ska springa iväg i början, det här är mer mitt tempo’. Sträckan från Möjahallen mot Hamn rullar på. Jag har bra flyt i benen. Jag tänker att det är inte hela världen om jag inte vinner. Jag har också bestämt mig för att inte titta bakåt för att se hur nära närmsta tjej ligger. När vi springer in i skogen kan jag dock inte hålla mig utan kollar bakåt. Inte jättenära men inte heller långt bort ligger två tjejer. Min andning i skogen blir ansträngd. Att jag tittade bakåt fick mig att hänga på personen framför mig men jag kunde inte få till den lugna andning jag vet behövs för att det ska flyta på. Jag kommer ut ur skogen och tänker att de sista tre kilometrarna ska jag väl lyckas hålla undan i alla fall. Jag hör en löpare närma sig. På andningen och stegen tänker jag att det är nog ytterligare en kille som drar förbi men när löparen är längs med mig inser jag att det är min främst konkurrent om första platsen. Jag tänker att nu får det bära eller brista och två kilometer lägger jag in en extra växel och springer ifrån hon som precis kom ikapp mig. Jag tänker att egentligen orkar jag inte, egentligen vill jag inte men jag gör det för Jonas (min mans) skull. Efter en stund inser jag att hon har släpp och jag tänker att kommer hon igen så får hon springa förbi. Jag känner väl igen den sista biten på loppet för den har jag sprungit flera gånger denna sommar. När det är några hundra meter kvar möts jag av Markus, som sprungit 6 kilometersloppet, han springer med mig. Jag frågar om nästa löpare är långt bakom – ‘jag säger till när hon närmar sig’ är hans svar. Jag tar mig i mål som segarare och är extra glad över att jag lyckades ta i det där lilla extra som jag verkar ha så svårt att få fram ibland. Jag gav mig inte. En skön känsla i kroppen som firades med en toast Skagen och ett glas bubbel på Möja värdshus.

bild (72)

Pokalen där den passar bäst, bland sjökort och vhf.

Segrare toastskagen