Än har jag inte nått min peak

Jag tänker aldrig utsätta mig för det igen, säger en i gänget när vi pratar om att inte ha något direkt att vinna men allt att förlora. Utmaningen hen ställdes inför var tydligt i hens fördel. Hen skulle helt enkelt vinna. Vid vinst skulle gratta beundrande utan säga ‘så klart att du skulle vinna’. Men om hen förlorade så skulle alla höja ögonbrynen och säga ‘det där skulle du ha vunnit’. Så klart är det inte en bekväm känsla som jag själv upplevde när jag för några månader sen stod jag där på startlinjen inför Möjaloppet. Ett lopp jag sprungit två gånger tidigare och vunnit. Jag hade mer att förlora än att vinna. Och det var precis vad jag gjorde. Andningen var tung. Benen var tunga. Jag blev omsprungen och gav liksom upp. Jag tog mig runt. I helgen var det dags igen. Lidingöloppet. Ett lopp jag gillar. En måltid som inte var omöjlig. Men en seg kropp och att jag plötsligt trillade efter 13 kilometer fick mig att bestämma mig för att strunta i måltiden och ta mig runt. Jag kände mig misslyckad och funderade på om det ens är värt att jag springer Lidingöloppet nästa år. Men jag tänker utsätta mig för ett Lidingölopp igen. Fler långpass och framförallt tankar som säger att jag visst klarar det. Än har jag inte nått min peak.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *