Sommarlyssningstips

Jag är en poddfantast. Jag älskar att lyssna på poddar när jag går till och från jobbet, möten eller när jag påtar i trädgården. Det blir tydligt när jag samtalar med andra då jag ofta säger ‘i podden jag lyssnade på sa de…’. Jag hämtar inspiration, lärdomar, insikter, skratt och mycket annat genom poddarna. Så för er som inte vill ligga i hängmattan eller på stranden och läsa en bok eller lyssna på en bok så kommer här några tips på poddar. Och för er som är med barn på stranden, eller vill ha koll på vad som händer runt omkring er i vilket fall, så är det ju bättre att ha en podd (eller ljudbok) i öronen än att titta ner i en bok eller tidning.

EFN Londonpodden
Maria och Katrine pratar om politik och ekonomi i Europa och världen. Lobbyister, vikten av historia för att förstå hur olika länder fungerar och mycket annat. Två bra avsnitt är Sex råd om politisk risk och Macronomi – c’est la vie.

Skäringer och Mannheimer
Jag gillar både Mia och Anna och ihop är de minst lika underbara. Deras podd hittar ni bland annat på Acast. 

Drivet
Många intressanta samtal med framgångsrika personer i olika branscher och yrken kan ni hitta i Drivet. Lyssna exempelvis Anna Serner.

Säker stil
Varje torsdagsmorgon släpper Ebba och Emilia ett nytt avsnitt. Få stiltips och inspirationstips. Vraka och välj bland alla avsnitt.

Modepodden
I Modepodden kan du lyssna på spännande samtal med personer som verkar inom modebranschen på olika sätt. Varför inte lyssna på Johan Lindeberg, Konst och mode och Designsamarbeten?

Björn och Navid
Björn och Navid kommer med många intressanta tankar. Björns bakgrund som buddistmunk ger en extra dimension. Lyssna på samtalen om Maskulinitet, Tvåsamhet och Närvaro (och så klart de andra också).

Filosofiska rummet
Filosofiska rummet har en guldgruva med avsnitt där avsnitten Karin Johannisson och Finns jag? är väl värda lyssning.

God lyssning.

Uppe i masten

Det snackas mycket om att utmana sig själv. Att inte gå i samma hjulspår utan gå utanför sin comfort zone. Det utvecklar hjärnan och så klart är så klart lärorikt på många sätt. Men det är också jobbigt, det kräver mer på många plan att göra något som inte är en vana eller bekvämt. Igår när vi skulle masta av vår båt fick jag dock göra något som jag varken gillar eller är van med. Jag hissades upp i masten för att vid första spridaren fästa den krok som skulle lyfta masten. Det blåste en del. Det kanske var tur att jag inte ens tänkt tanken innan att någon skulle behöva göra detta och att denne någon skulle vara jag. Väl uppe höll jag mig krampaktigt i masten samtidigt som jag skulle göra en pålstek (en knop) för på andra sidan masten och typ uppochner. Knopar är inte min starka sida men med guidning från marken gick det vägen. Tydligen såg Bosse som guidade mig i knopandet en havsörn och uppmanade mig att kolla på den men jag hörde faktiskt inte alls det utan var fullt koncentrerad på uppgiften att göra pålsteken och fästa kroken. Väl nere var jag både skakig och stolt över mig själv. Pålsteken höll. Masten togs av båten. Och faktum är att jag två gånger har hissats upp i en mast i år. Förra gången blåste det mindre men jag hissades högre. Hur svårt kan det vara?

Upp i masten.

Uppe i masten för att flytta fall när vi seglade Avantime-båten från Visby till Nynäshamn i våras.

Än har jag inte nått min peak

Jag tänker aldrig utsätta mig för det igen, säger en i gänget när vi pratar om att inte ha något direkt att vinna men allt att förlora. Utmaningen hen ställdes inför var tydligt i hens fördel. Hen skulle helt enkelt vinna. Vid vinst skulle gratta beundrande utan säga ‘så klart att du skulle vinna’. Men om hen förlorade så skulle alla höja ögonbrynen och säga ‘det där skulle du ha vunnit’. Så klart är det inte en bekväm känsla som jag själv upplevde när jag för några månader sen stod jag där på startlinjen inför Möjaloppet. Ett lopp jag sprungit två gånger tidigare och vunnit. Jag hade mer att förlora än att vinna. Och det var precis vad jag gjorde. Andningen var tung. Benen var tunga. Jag blev omsprungen och gav liksom upp. Jag tog mig runt. I helgen var det dags igen. Lidingöloppet. Ett lopp jag gillar. En måltid som inte var omöjlig. Men en seg kropp och att jag plötsligt trillade efter 13 kilometer fick mig att bestämma mig för att strunta i måltiden och ta mig runt. Jag kände mig misslyckad och funderade på om det ens är värt att jag springer Lidingöloppet nästa år. Men jag tänker utsätta mig för ett Lidingölopp igen. Fler långpass och framförallt tankar som säger att jag visst klarar det. Än har jag inte nått min peak.

Känslor som bubblar över

Känslor och relationer hänger ihop. I alla relationer finns känslor. Härliga. Eller mindre härliga. Känslor för samman. Känslor kan hålla isär. Vi visar våra känslor på olika sätt vilket så klart kan leda till feltolkningar och andra känslor. Ibland svämmar känslorna över. Det går liksom inte att få stopp på glädjen, ilskan, sorgen eller vilken känsla det nu är. Om det är glädje är det säkert sällan ett problem i en relation men om känslan är ilska eller ledsamhet så tycker nog omgivningen att det är mer jobbigt. Det kan vara svårt att sätta ord på känslan. Att kanalisera den. Se vad den beror på. För andra runt omkring är det ofta svårt att acceptera att det inte går att sätta ord på varför den översvämmande känslan har uppstått. Men om jag hamnar där, i en känsla som svämmar över men jag inte kan sätta ord på, så vill jag ofta bara få vara i känslan. Tills den går över. Eller, om möjligt, tills jag bestämt att känslan ska gå över som Farah Abadi som i samtal med Emmy Rasper i Psyket berättade att hon brukar bestämma hur länge hon får vara exempelvis arg. Att bestämma hur länge en ska vara arg, sur eller något annat tror jag vissa gånger skulle underlätta och även låta jobbiga känslor få plats i relation med andra människor. Vi behöver låta varandra få vara i sina känslor ibland. Så klart är det jobbigt när det inte finns möjlighet att trösta, att få någon glad eller att tro att känsloyttringen beror på något som en själv gjort men ibland är det bara läge att låta känslan ha sin tid.

Kolla in känslouppropets Facebooksida för fler känsliga betraktelser.

 

Lite mer mindfull

Mindfullness tycker jag delvis låter löjligt. Säkert för att delar av det inte stämmer med mig. Att göra så lite som möjligt på fritiden till exempel. Visst kan jag göra ingenting men det är i vissa sammanhang men i många fall upplever jag mer mindfullness och närvaro när jag exempelvis springer, syr eller plockar bär i skogen. När mindfullness beskrivs som att vara medveten om vad som händer runt omkring dig och inom dig – reflektera utan att döma – känner jag igen mig i. I många fall är det dock lätt att titta bakåt eller framåt istället för att vara här och nu.

Några mindfullnesstips, förutom att stanna och andas när det behövs, som jag gärna tar till mig är att släppa illusionen om hur en ska leva. Att göra valen själv samt att inte låta de materiella begären styra. För det är ju så att när jag tänker på det som är viktigt för mig är det inget materiellt utan relationerna till mina nära och kära. Ett annat tips är att skapa en positiv kollektiv energi. Min stress och irritation påverkar så klart andra i min omgivning. Det blir ringar på vattnet. Är jag lugn och närvarande skapar det ett bättre socialt klimat både hemma och på jobbet. Lite mer mindfull.

En härlig vinst!

Den första augusti var det dags för Möjaloppet. Jag och delar av familjen sprang loppet förra året och det var en bra avslutning på seglingssemestern och även i år tänkte vi avsluta på samma sätt. Möjaloppet är 12 kilometers löpning på vägarna på Möja samt delvis i terräng genom skogen. När vi seglar i Stockholms skärgård brukar vi då och då ta några löprundor på Möja, så även i år, så det är så klart extra roligt att springa ett lopp på ön. Under sommaren har min man berättat glatt för flera av de vi träffat att jag vann loppet förra året och minnsann skulle vinna i år igen. När vi lägger till i Kyrkviken på Möja kvällen innan loppet vet snart både båtgrannar och hamnvakten att det är Möjaloppet (och vinst) som hägrar. Nervositeten började göra sig gällande.

Lördagsmorgonen bjöd på blå himmel och härlig sol i sittbrunnen. Vi traskade till starten och jag tänkte att det här ska nog gå vägen. Jag visste ju att om inte någon riktigt snabb tjej skulle vara med i loppet så var mina chanser att vinna även i år stora. Starttutet ljuder och loppet drar igång. Efter någon kilometer säger löparen som springer bredvid mig ‘värst vad fort alla ska springa iväg i början, det här är mer mitt tempo’. Sträckan från Möjahallen mot Hamn rullar på. Jag har bra flyt i benen. Jag tänker att det är inte hela världen om jag inte vinner. Jag har också bestämt mig för att inte titta bakåt för att se hur nära närmsta tjej ligger. När vi springer in i skogen kan jag dock inte hålla mig utan kollar bakåt. Inte jättenära men inte heller långt bort ligger två tjejer. Min andning i skogen blir ansträngd. Att jag tittade bakåt fick mig att hänga på personen framför mig men jag kunde inte få till den lugna andning jag vet behövs för att det ska flyta på. Jag kommer ut ur skogen och tänker att de sista tre kilometrarna ska jag väl lyckas hålla undan i alla fall. Jag hör en löpare närma sig. På andningen och stegen tänker jag att det är nog ytterligare en kille som drar förbi men när löparen är längs med mig inser jag att det är min främst konkurrent om första platsen. Jag tänker att nu får det bära eller brista och två kilometer lägger jag in en extra växel och springer ifrån hon som precis kom ikapp mig. Jag tänker att egentligen orkar jag inte, egentligen vill jag inte men jag gör det för Jonas (min mans) skull. Efter en stund inser jag att hon har släpp och jag tänker att kommer hon igen så får hon springa förbi. Jag känner väl igen den sista biten på loppet för den har jag sprungit flera gånger denna sommar. När det är några hundra meter kvar möts jag av Markus, som sprungit 6 kilometersloppet, han springer med mig. Jag frågar om nästa löpare är långt bakom – ‘jag säger till när hon närmar sig’ är hans svar. Jag tar mig i mål som segarare och är extra glad över att jag lyckades ta i det där lilla extra som jag verkar ha så svårt att få fram ibland. Jag gav mig inte. En skön känsla i kroppen som firades med en toast Skagen och ett glas bubbel på Möja värdshus.

bild (72)

Pokalen där den passar bäst, bland sjökort och vhf.

Segrare toastskagen

Avundsjukan en orienteringskontroll

Jag kan bli avundsjuk. Avundsjuk på att hen har fått det där jobbet. Borde inte jag ha fått det? Avundsjuk på att hen har sånt stort umgänge, socialt liv. Hmm, när umgås jag ens med någon? Avundsjuk på att hen tog plats. Min plats!

Avundsjukan säger en något sa en vän. Jag funderar på varför exempelvis att någon tar plats får mig att känna som jag gör. Ofta inser jag sedan att jag inte vill byta med personen. Det blir som en orienteringskontroll som jag checkar av. Smart. Själv har jag ibland sagt till hen jag är avundsjuk på att jag är det och vips har avundsjukan försvunnit.

jealous

gapingvoid.com

Fylla på inifrån

Dagens mest tankeväckande ord kommer från smarta Anna.

Det kan vara så att ditt sanna uttryck handlar om att stå på scen. Men inte för att det ger dig yttre bekräftelse, utan för att det fyller på inifrån.

Att fylla på inifrån känns som en befrielse. Men viktigt. En skön insikt en vecka då jag aktivt fokuserat på att berätta för personer i min omgivning om saker de gjort och gör som jag uppskattar.

Drömskt med kardemumma

Drömmar som smälter i munnen. Drömmar fyllda av kardemumma. Kan det bli bättre? Knappast.

Kardemummadrömmar
Tid: 15 min plus 20 minuter i ugnen

cirka 30 stycken
2 tsk hel kardemumma
50 g smör
1 1/2 dl socker
1/2 tsk vaniljsocker
1/2 dl rapsolja
1 1/2 dl vetemjöl
1/2 tsk hjorthornsalt

Sätt ugnen på 150 grader.
Stöt kardemumman i en mortel.
Rör smör, socker och vaniljsocker poröst.
Tillsätt lite olja i taget under omrörning.
Blanda kardemumman med mjölet och hjorthornsaltet och blanda i smörsmeten.
Forma till kulor eller klicka ut på bakpappersklädd plåt.
Grädda mitt i ugnen i cirka 20 minuter.
Låt kallna och njut!

Kardemummadrömmar

Vänd uppochner på chef och ledare

Varför kan jag inte hantera dagen som om jag skulle laga middag? Det funderade jag på igår när jag inte visste vilken uppgift jag skulle börja med. När jag ska laga middag är det hur enkelt som helst att fundera ut vad jag måste börja med och se till att köket inte ser ut som ett bombnedslag när jag är klar. Borde jag inte kunna tänka även så när jag jobbar?! Det är klart jag kan. Det är klart jag gör. När jag kan. Men alla dagar ser ju inte ut så. Det blev extra tydligt när jag senare under dagen lyssnade på Mats Tyrstrup, forskare och lärare på Handelshögsskolan i Stockholm, och han sa

Genom att omvärdera din vardag ser du att du utövar ett viktigt ledarskap.

Vänd på synen på av vad en chef och ledare är och genast blir dagarna mer viktiga. Mats delar upp det en chef gör i en fyrfältare (som alla ekonomer) enligt följande

Improvisera – hög osäkerhet och kort tidshorisont
Visualisera – hög osäkerhet och lång tidshorisont
Utvärdera – låg osäkerhet och kort tidshorisont
Planera – låg osäkerhet och lång tidshorisont

Ledarskap handlar om att hantera hög osäkerhet, oavsett om det är reaktivt eller proaktivt medan chefsskap handlar om att utvärdera och planera. Det strategiska ledarskapet utförs i utvärdera och visualisera medan det operativa ledarskapet utförs i improvisera och planera. Vips blir det som är en stor del av dagen, att hantera situationer som uppstår plötsligt, bränder som ska släckas och så vidare som mindre jobbigt – det är ju en del av jobbet som ledare. Att laga middag däremot blir mer a chef’s job.