Tvingas förstå varandra på djupet

Idag läser jag om svensken Martin Strömberg som ska vara med på en av båtarna i Volvo Ocean Race samt tjejbåten Team SCA och ser att vi i våra arbetsgrupper, och andra grupper, kan lära oss mycket av hur de har de har varit tvungna att jobba med gruppen. I tjejerna fall är det deras ofta påtalade brist av erfarenhet att segla båtar under de förhållanden som Volvo Ocean Race innebär medan det i Martins teams fall är kunskapskillnader skillnader inom gruppen och kommunikations- och kulturkrockar. Gemensamt är att det har varit tydligt för alla att det alla har sina egna sanningar och därför har de jobbat med att hitta gemensamma sanningar för att klara av utmaningen. Utdraget ur artikeln med Martin nedan beskriver det jättebra. Något vi ska ta till oss även om det i många fall är otydligt att alla i en grupp har en egen uppfattning hur en jigg ska sättas.

– Jag tror vi har haft en fördel av att vi dels har haft stora kommunikationsproblemen parallellt med att en del kulturkrockar ställt till det. Vi har tvingats vara väldigt noga och tagit varenda detalj från början, säger han.

Konkret: fransmännen har varit (och är) ungefär lika ovilliga att prata engelska som kineserna varit dåliga på det. Och när det kommer till själva seglingen har kineserna varit lika obenägna att ”erkänna” att de inte förstått som fransmännen varit tvärsäkra på att de alltid har rätt. Mitt emellan har Martin Strömberg stått – som den medlande svensken.

– Det fina är att vi tvingats börja förstå varandra på djupet. Ta en fullblodsproffsbesättning som till exempel den på Abu-Dhabi. Där tror sig alla veta exakt hur en perfekt jibb-sättning går till, när det i själva verket finns åtta olika uppfattningar. Det leder ofta till konflikter.

– Vi har varit tvungna att komma överens om hur det ska gå till och har inte åtta potentiella skeppare ombord som alla vill bestämma, förklarar Martin.

DN 10 oktober 2014

gennaker

Varifrån blåser det?

Zumba, tunnelkull och improvisationsteater

Kollar snabbt in på instagram och ser att de på Stora chefsdagen kör zumba!! Underbart att de förstår att en paus inte bara behöver vara mingel med kaffe och kaka. Jag var på en konferens förra året där en improvisationsteater uppträdde då och då. Det fick oss alla att vakna till och vara mer på alert. Tunnelkull, kramleken, samurajbron – hvuudet fylls av olika aktiviteter som, på ett enkelt sätt, kan göra en konferens eller kick-off på till roligare och mer aktiv.

Låta saker ta tid istf multitasking

-All forskning visar att vi inte kan multitaska.
Anders Mildner på Workhack

Vi kan inte multitaska men ändå gör vi det. Jag läser Brits inlägg från workhack och funderar på varför jag allt som oftast tror att jag kan göra flera saker på en gång. Och även verkar tro att andra kan göra det (trots att mina medarbetare som då och då mer eller mindre subtilt påminner mig att det gör dem mer ineffektiva).
Jag tittar tillbaka på arbetsdagen och inser att de gånger jag gör flera saker samtidigt är när något tar lång tid. När en sajt jag ska besöka för att exempelvis testa ny funktionalitet så orkar jag inte vänta på att den ska ladda klart om det tar lång tid utan börjar kolla mejlen samtidigt. När jag sedan kollar mejlen hamnar jag i andra trådar. Funderar på att sluta med mejl. Mejlen styr min arbetsdag på ett osunt sätt. Jag är också trött på allt mejlande till personer som sitter nära. Det går ju att gå förbi och pratas vid. Eller ringa. För att inte tala om alla cc. Ogillar cc. Mycket.

Jag tror att jag helt enkelt behöver ta mig tid att låta saker ta tid. Det troliga är att jag hinner mer och att det jag gör blir klart och bättre gjort. I mitt flöde på facebook var det i helgen en diskussion om det bra eller dålig i att låta barn ha tråkigt. Är vi ärliga är detta inte något som bara gäller barn utan oss alla. Eller många av oss. Vi har svårt att acceptera att ibland händer det inget. Just nu måste jag vänta. Vänta utan att göra något annat. Ha tråkigt.

Ändligt med mentala resurser

Människan vill inte sitta still. Vi strävar efter framåt mot förnyelse och förändring.

Jag går runt i trädgården och klipper grenar samtidigt som jag lyssnar på psykologen Jonas Hjalmar Blom. Han pratar i Stil i P1 om Helmut Lang. Jag förnyar trädgården. Och jag tänker att det är klart vi vill framåt annars hade vi inte varit där vi är idag. Eller där vi är imorgon. Helmut Lang var en förnyare men han var också en designer som gjorde kläder som passade ihop. Som gick att kombinera.

Det är en större belöning för knoppen och kroppen när vi ser fram emot det nya än när vi väl får det nya, säger Jonas. Ännu ett incitament för att vi ska sträva framåt. Problemet är bara det att vi inte har oändligt med mentala resurser. De tröttas ut för varje beslut som måste fattas. Om besluten läggs på kläder och shopping finns mindre resurser att lägga på annat.

Jag har bara grå eller blå kostymer för jag vill minimera antal beslut. Jag vill inte fatta beslut om kläder och mat eftersom jag har många andra beslut att fatta.
Barack Obama

Jag ser att mitt uppdrag som chef och projektledare bland annat innebär att jag ska se till att mina medarbetare inte behöver fatta mer beslut än nödvändigt. Inom scrum pratar man om att minimera waste. Om jag ger mina medarbetare rätt förutsättningar för att kunna fatta beslut ökar chansen att de, tillsammans med mig, levererar det som vi vill. Jag tycker att det märks tydligt på en leverans, och även på hur projektgruppen mår, om de får utrymme att fokusera på rätt beslut och sträva framåt.

Stil i P1

Glad och uppfylld av det nya

Han satte foten i en potta!! Han kunde inte komma loss. Han hade storlek 48 och den var allt för stor förstås.

Sjuåringen sjunger högt. Han har börjat skolan och kommer hem och är uppfylld av det han lärt sig.

Han tycker mycket om fotboll.

Skriv mycket.

Trettonåringen berättar om svensklektionen på nya skolan.

Vi kommer inte ha några matteböcker alls!

Det lyser i hans ögon. Utan matteböcker är matten rolig.

Den glädje jag ser och hör hos mina barn efter första veckan i skolan hoppas jag att de jag anställer också känner. Att de får nyttja sina kunskaper och erfarenheter men även förvånas över andra sätt att göra saker. Jag hoppas de ler och sprider glädje när de kommer hem. Kanske med en sång 🙂

Man vet vem man är, eller inte

Man vet vem man är när man är med andra. Är jag det jag gör? Eller är jag det jag är?

Jag lyssnar på Moa Svan prata med Kristoffer Triumf. De pratar om titlar, titeln är till för andra, säger Moa.

Jag har varit på en första träff på Bridge the gap. Gapet mellan näringsliv och de som ska jobba där ska minska. Är det så svårt? Är det sånt gap? Är det inte bara att vara öppen? De tankarna snurrar i huvudet blandat med vem är jag och vem vill jag vara. Jag slås av att de unga tjejer jag träffat har en tydligare bild av sig själv än vad jag har. Men när jag tänker efter tror jag att den bild jag förmedlar kanske inte alls är så otydlig. Vissa nyanser av mig är knivskarpa.

Jag fastnar i att fokusera på känslan. Hur ska det kännas? Hur ska det lukta? Vad möts jag av? Vilken godisbit är jag?

Prata teknik med oss!

Hon som hade en intressant roll på ett techföretag pratade om hur det är att ha barn och göra karriär. Det ville vi inte alls höra om. Vi ville att hon skulle prata teknik!

Jag är på en nätverksträff för initiativet TechEq som syftar till att bredda teknikbolagens syn när de anställer och även få fler tjejer att söka sig till teknikbranschen. Hon som pratar är student. Hon har varit på ett antal event som endast har haft tjejer som deltagare och där olika företag har pratat. Ofta tror de som ska prata att dessa tjejer, som läser teknik, vill höra om hur det är att vara kvinna och jobba, mamma och jobba. Det är de inte alls intresserade av. De vill höra om teknik. De vill höra om de senaste trenderna. De vill höra hur just ett visst företag jobbar med sina kunder. Jag som kommer från arbetslivet som de ska ut i skäms. Hur tänker vi? Hur bemöter vi dessa studenter? Skäms!!

Det inre är viktigt

Det inre och yttre hänger ihop. Men få lägger så mycket tid på det inre som på det yttre. Genom att lägga tid på det inre blir vi bättre på vårt ledarskap och affärsuppdrag.

Jag lyssnar på Anna Eliasson Lundstedt i Stil i P1 om hur hon på jobbar med ledare och chefers inre för att få dem att klättra i karriären. När det inre och yttre hänger ihop blir man trovärdig inför omgivningen.
Man måste våga återupptäcka sig själv. Vi vet vad vi bär med oss men vill inte alltid se det. Anna påpekar att känslor inom näringslivet är ofta tabu. Känslor är flummigt och mesigt. Det handlar inte om att gräva ner sig i det förflutna utan att förstå vem man är och vad man kommer ifrån. Verkligheten är att förstå hur man gör här och nu. För att förstå kan man inte vara platt bakåt.

Önskar fler chefer och ledare lyssnade på Anna. Och förstod. Det är lönsamt att ha medarbetare som mår bra. Peter Grönberg verkar förstå.