Du hör det du hör

Du hör inte vad jag säger. Du hör det du hör.

Ibland blir det med all önskvärd tydlighet klart att den jag pratar med inte hör vad jag säger utan hör det hen hör. Vi har alla våra valda sanningar i vår ryggsäck utifrån vilka vi tolkar det som sägs till oss. Inte så konstigt att det ibland, eller ofta, inte blir som en tänkt eller att det blir missförstånd.

Tala inte om för mig hur jag ska göra. Jag gör som jag gör.

Även om jag själv vet att jag ändrar mig lättare om jag kan se vad jag ska ändra och varför om jag kommer på det själv talar jag ofta om för andra vad de borde göra eller inte borde göra. Reaktionen är (kanske inte så tydlig men) ‘vem tror du du är som kan säga åt mig hur jag ska göra?’. Bättre är att ställa frågor och få hen du vill hjälpa att komma på lösningarna själv.

Med detta sagt undrar jag varför jag inte lär mig…

Vi beskriver inte den verklighet vi ser. Vi ser den verklighet vi beskriver.

Alla vill bli sedda

Jag åt lunch med NN häromdagen, sa chefen jag träffade. Hen lyste. Verkar bara som om hen ville få lite uppmärksamhet.

Det konstiga med det chefen sa var inte att hen hade lunchat med en medarbetare utan att hen verkade förvånad över att en lunch och uppmärksamhet kunde få en tillsynes tyst och inte så nöjd medarbetare mer pratig och glad. För mig är det självklart att vi alla vill ha uppmärksamhet. Vissa visar det mer än andra mellan alla vill vi bli sedda och bekräftade. Om vi inte syns finns vi ju inte. Att osynliggöra personer på möten genom att inte låta dem komma till tals eller låtsas att en inte hör vad de säger är riktigt effektivt för att få personer att krympa ihop som människor. Ibland kan ett hej på morgonen räcka även om jag anser att mer än så behövs för att ge medarbetare en uppmärksamhet de, enligt mig, har rätt till av sin chef.

Parallella monologer

Du kan väl sitta här så kan vi prata innan jag åker? Nej, tänker jag instinktivt. Inte för att jag inte vill lyssna utan för att mitt huvud är fullt med det JAG ska göra. Me, myself and I.

Det brukar påpekas att vi har fått två öron och en mun och att det betyder att vi ska lyssna mer än vad vi pratar. Jag upplever att vi är bra på att lyssna på poddar, serier och olika klipp (visst de tittar vi på också) men lyssna på de nära oss som har något att säga är inte lika lätt. Vi avbryter lätt och kommer med reflektioner och analyser när vi egentligen bara borde lyssna. Lyssna. Ta in. Begrunda. När något hemskt händer tittar vi alla på varandra och säger att nu ska vi minnsann se till att lyssna på varandra mer och uppmanar andra att göra samma sak men lite händer. När Marlyn Manson i Bowling for Columbine får frågan vad han skulle säga om han till ungdomarna i Columbine svarar han ‘I wouldn’t say a single word to them I would listen to what they have to say, and that’s what no one did.’

Jag försökte lyssna mer än jag pratade under delar av sommaren. Jag lyssnade och ställde frågor men undvek att komma med en liknande historia som den jag lyssnat på men mig själv i fokus. Jag vet dock att jag igår stängde öronen helt när jag hade möjlighet att lyssna på vad ett av mina barn hade att säga. Dumt.

Det är klart att en inte bara vill lyssna på andra utan även bli lyssnad på men ibland vid middagsbord pågår parallella monologer istället för diskussioner. Intressant fenomen men knappast givande för någon annan än betraktaren som sitter en bit bort.

Prata om andra inte dig själv

Fokusera på de intressen den du samtalar med har och inte dina egna.

Bläddrar i Elaine Eksvärds bok Vardagsmakt och fastnar vid att en ses som en trevlig person om en inte berättar högt och vitt om sig själv och sina förehavanden utan om fokus istället läggs på samtalspartnern. Logiskt eftersom en själv tycker att me, myself and I är viktigast och gärna berättar om det. Tänker tillbaka på samtal jag haft den senaste tiden och inser att det ibland är så att tankarna svävar iväg för att den jag samtalar med pratar om sig själv och sina tankar och att jag, uppenbarligen, inte intresserar mig nog utan tänker på mitt. Jag har två val – antingen intressera mig för personen jag samtalar med eller tacka för samtalet och dra vidare.

Talk to someone about themselves and they’ll listen for hours.
― Dale Carnegie

Le och high-five

Vi härmar. Vi härmar ljudmelodi. Vi härmar språk. Vi härmar beteende. Vi härmar värderingar. Dina barn gör som du gör inte som du säger. Dina medarbetare gör som du gör inte som du säger.

Budskapet trummades in på en föreläsning jag var på igår. Inget nytt men ändå svårt att ta till sig ibland. På slutet av föreläsningen pratade Magdalena Forsberg om hur hon jobbade med mål och motivation. Hennes tränare hade sagt åt henne att hon skulle le när hon tyckte att ett pass var jobbigt och tråkigt. Löjligt tänkte hon när hon höll på med ett rullskidepass i regn. Efter en stund tänkte hon att hon skulle ge sin tränares råd en chans. Hon började le. Passet blev roligare och enklare att ta sig igenom. Regnet slutade inte falla men ändå. Jag har tänkt på det när jag springer att jag ser väl sammanbiten ut, jag försöker le mot de jag möter men jag ska definitivt bli bättre på det. Mitt pass kommer, med Magadlenas tränares filosofi, bli roligare och även de jag möter får ett roligare pass då mitt leende smittar. Jag hörde en tjej som ringde in till Morgonpasset som berättade att hon gjorde high-five när hon mötte någon på sin löprunda. Det har jag funderat på om jag inte ska börja med. Jag har funderat så till den milda grad att high-five var precis det jag gjorde till funktionären på Stockholm City Trail som visade var jag skulle springa men jag tolkade att hen ville köra en high-five. En high-five då och då i spåret är jag övertygad om skulle ge en, om inte annat tillfällig, pepp i spåret.

Om jag inte syns finns jag inte

Ser ni mig? Hallå, här är jag. Vid vårt matbord är det fullt av prat och livligt. Ibland kan det vara svårt att få sitt utrymme, att synas, vid vårt matbord. Det är viktigt att bli sedd. Om jag inte syns finns jag inte. Jag vill synas för att jag är jag. Jag vill synas för att jag gör saker som gör skillnad. Det är lättare att se de som hörs. För att se dem behöver jag inte anstränga mig. De syns automatiskt. Men de andra då? De behöver också ses, av mig och andra. Om ingen ser dem finns även risk för att kunskap de har missas.

Jag tänker på den där chefen som hellre pratade om sig själv på medarbetarsamtalen än medarbetaren hen hade samtal med. Den chefen såg inte medarbetarna. När jag får frågan ‘har du blivit av med gipset?’ och jag svarar ‘ja, det var över en månad sedan jag tog bort det’ då undrar jag om jag verkligen syns. Ibland verkar inte ens knallrosa strumpbyxor hjälpa.