Spring i benen

Det är en vecka i löpningens tecken. Mer organiserad löpning än vanligt. Underbart tycker jag. Det känns bra i både kroppen och knoppen. Lite ont i vaderna möjligen. Men det är egentligen positivt för det beror på att jag har börjat förbättra mitt löpsteg med mer löpskolning samt sprungit många korta intervaller. Som Lisa sa när vi var på Bosön i onsdags ‘långdistans löpare borde springa 60 meter oftare’.

I måndags var det intervaller med Runday (3*10*20 sekunder med 15 sekunders vila mellan intervallerna och 90 sekunder mellan serierna).

I onsdags var det medlemsträning på Bosön med Runday. Fullt ös i hallen med unga och gamla och olika idrotter som utövades. Vi sprang 2*600 m + 2*400 m+ 3*200 m med 30 sekunders vila mellan intervallerna och 90 sekunders vila längre vila mellan sträckorna. Hela passet avslutades med att vi skulle matcha den tid på 60 meter som vi tidigare angett vi springer på. Pulsen gick nästan upp som om det vore skolmästerskap i mellanstadiet 🙂

60 meter på BosönIgår var det träff med Adidas Tribes och Linda Pira. Löpning, löpskolning och Ruffie-träning. Kul. Kampsportsinspirerad träning is da shit!

Adidas Tribes med Runday och Linda Pira

dj och tribes

pump push-ups

Imorgon fortsätter löpveckan med långpass tillsammans med Runday. Löpning inne i Stockholms vilket känns spännande för mig som mest springer på Järvafältet.

Höll undan för flåset

Igår var det dags för Långa Tumba Tullinge. För mig var det tredje året i rad som jag skulle springa. Det är ett kul 20 kilometerslopp i terräng/stigar. Ingen trängsel. På vägen dit funderade jag på mitt löpsteg. Jag sa högt för mig själv att jag skulle satsa på att komma topp tre. Funderade lite på om jag skulle basunera ut det målet men höll det för mig själv. När jag värmde upp kände jag lite av vänstra vaden som ju fick sig en törn för två veckor sedan. Jag får springa på och känna efter tänkte jag.

I början av loppet hade jag en tjej före mig, som snart försvann, och en tjej som jag kunde höra andas bakom mig. Jag intalade mig själv att jag inte skulle kolla bakåt utan springa mitt eget lopp. Jag hade en klocka på min arm denna gång men Alexanders klocka var knappast till någon hjälp. Då huvudet var fullt av löpstegstankar funderade jag på mina medlöpares löpsteg. Hann inte göra några ingående analyser men både här och var fanns saker att förbättra. Till slut kunde jag inte hålla mig utan kollade bakåt. Flåsandet i nacken hade försvunnit men jag såg henne inte allt för långt bakom. Jaha, tänkte jag, hinner hon ikapp så gör hon. Vid 10 km blev jag omsprungen av en kille som jag tyckte höll bra tempo och jag tänkte att jag hänger på honom istället att för det jag normalt gör, släpper iväg den som springer om. Han låg några meter före fram till 15 km. Jag kollade bakåt igen och insåg att min närmsta konkurrent nu låg utom synhåll. Det var bara att springa på de sista kilometrarna med fokuset att behålla andra placeringen.

Jag kom fler minuter efter sergrarinnan i mål men en förbättrad tid i detta lopp och en andra placering är jag mycket nöjd med. Extra nöjd är jag för att jag höll undan och inte gav upp.

klocka

 

pokal och presentkort

Analysera mer än löpningen

…det gör att du får en sittande stil när du springer…

Idag damp löpanalysen från löphelgen ner. Plötsligt inser jag varför jag ser ut som jag gör på de bilder jag ser av mig när jag springer. Jag ser inte alls så lätt ut som jag kan känna mig utan ser ganska plågad ut. Klart som korvspad att det är plågsamt att springa sittande 🙂 Det finns en del att förbättra. Bara att dra igång.

Tidigare idag diskuterade jag med mina medarbetare varför det som jag anser ska göras blir gjort. Är det jag som kommunicerar otydligt? Efter löpanalysen ser jag att analyser av hur jag kommunicerar vore intressant. Hur tydlig är jag? Hur öppen är jag? Jag gjorde ett Myers-Briggs test en gång för några år sedan men jag minns inte mitt resultat förutom att kombinationen jag fick var udda. Antar att det betyder något… Att få höra hur jag är/uppfattas utifrån är så klart skrämmande men också nyttigt om jag vill ta några steg framåt. Det gäller både löpningen och arbetslivet med ledarskap och kommunikation.

Rörligare höft och våga variera

Helgen har gått i löpningens tecken. Jag och min bror gav varandra en löphelg på Gällöfsta med Runday i 40-års present. Det har varit en rolig och nyttig helg. En helg full med lärdomar och insikter. Jag har lärt det är viktigare än en tror att vara stark och rörlig i höften. Att löpning handlar mycket om koordination. Med ett längre löpsteg är du inte snabbare. Löpskolningsövningar ska göras även åt sidan och bakåt för att förbättra koordinationen. Barn har bra löpsteg.

Jag har också fått min tes om hur bra kampsportsträning är för barn (och vuxna) stärkt då Lisa berättade att hon som barn tränade karate och att det gjorde att hon förbättrade sina resultat på löpbanan. På kampsportsträningar är det mycket kull, reaktionsövningar och styrka för hela kroppen och det ger effekt i andra sporter men även genom större möjligheter att hålla ihop kroppen hela livet.

Det jag tar med mig (förutom ett gäng trattkantareller, kantareller och brandgula trumpetsvampar som vi hittade under en runda i skogen) från helgen är

  • Lägg in löpskolningsövningar i samband med (alla) löppass så det blir en vana.
  • Våga springa långsamma pass. Dra ner kilometertempot med minst en minut.
  • Spring en del av ett pass med rätt löpsteg.
  • Låt lätta distanspass ibland innehålla en snabb del.
  • Se till och ta ut dig (vilket jag iofs ofta får göra på Rundays måndagspass).
  • Styrka och rörlighet är a och o!
  • Höftlyft kan enkelt göras på jobbet vid ståskrivbordet.
löpweekend

runday.se

Dags att springa jättelångt eller inte alls

Det är dags för ett ultralopp nästa år för mig. Efter Lidingöloppet kände jag att jag klarar det. Jag har en bra grundfysik och löpningen varvat med fys och Fighting Fitness hos SKIFT är en bra kombo. Lägg på det lite yoga och all annan röra på sig i form av promenader och stå och jobba. Nerförsbackarna ger nu energi. Visst måste jag hålla bra tempo i träningen men främst ser jag att jag måste träna på att få i mig energi när jag springer samt få koll på rätt tempo. En inplanerad löphelg med Runday på Gällöfsta passar perfekt för att få mer insikt i mitt löpsteg och hur kroppen funkar och håller ihop. Loppet som jag siktar på är Jättelångt. 68 kilometer på Roslagsleden i juni. Det finns så klart de nära som undrar hur jag tänker.

Idag fick dock planen en törn och olyckskorparna som tycker att löpning varje dag inte kan vara bra eller att efter 40 kommer krämporna kunde stå och säga ‘vad var det jag sa?’. På kvällens Rundaypass smällde det till i vaden. Så nu är runstreaken avslutad och vaden ska få vila… Olyckskorparna struntar jag i.

Oktoberrunstreak på lätta ben

I lördags var det dags för Lidingöloppet, ett av de roligaste loppen. Tredje gången gillt och mitt mål var att springa under 2.30. Fick tips från Charlotte på Runday att ta det lugnt uppför och låta benen få fart nerför. Vädret var härligt. Stämningen god på startlinjen. Jag sprang på. Utan klocka och musik. Bara på känsla. Tog det lugnt uppför, jag som annars gärna springer på uppför försökte inte inte springa om så många i uppförsbackarna. Sprang på nerför och där lyckades jag då och då springa om vissa vilket inte är vanligt 🙂  Kom i mål på 2.33.11. Hade behövt tidkoll för att kunna nå målet men tiden innebar silvermedalj och personligt rekord. Så här efteråt känner jag mig oförskämt fräsch vilket jag ser som ett tecken på att jag kan springa snabbare. Jag får utmana mig själv mer. Kroppen håller.

Benen är lätta så när Anna drog igång runstreaksutmanung i oktober är jag givetvis på. Minst 20 minuter löpning varje dag i oktober. Jag tänker fortsätta även i november och december. Det är helt enkelt dags för de där hundra dagarna som armbrottet i vintras satte stopp för. Att som imorse ge sig ut när det är mörkt och så se den lätta dimman över fälten och soluppgången är en bra start för kropp och själ.

morgonjogg

Morgonjogg hjälper mot allt

I vintras när jag sprang varje dag var det tydligt. Morgonjoggen gjorde mig pigg. Även om jag inte springer varje dag nu försöker jag springa på morgonen så ofta jag kan. Ibland är jag för trött och struntar helt enkelt i att snöra på mig skorna och ge mig ut. Senare på dagen inser jag, i princip alltid, att det var ett stort misstag. De dagar jag är trött på morgonen men ändå kravlar mig ur sängen och ger mig iväg på en runda ger mig energi för resten av dagen. Min trötta kropp blir pigg. Så även det trötta huvudet som blir mer klart. Vet inte vad som släppa lös i kroppen, kanske är det bara mentalt. Morgonjoggen är drogen som får mig att vakna till, som andras morgonkaffe eller morgoncigg.

Helen på Kistaloppet

Kul på banan

Idag var det dags för Runday Raceday. En bantävling för alla på Stadion. Det var andra året i rad Runday anordnade denna tävling. Jag tror knappt det finns andra bantävlingar för alla. Visst är det annorlunda att springa 800 meter än 10 km men jag rekommenderar alla som hängt på löptrenden att testa. Att höra startskottet och sedan springa ett par, eller fler, varv på anrika Stadion är en upplevelse. Mycket mer pirrigt än andra lopp! Och riktigt kul! Idag sprang jag 800 meter. Nästa år tänker jag dra med delar av familjen i ett stafettlag.

800 meter

Spikskor

Medalj Runday Raceday

Ibland behövs så lite

Heja! ropade damen och klappade händerna. Jag mötte henne när jag sprang upp för den branta backen i villaområdet imorse. Så sprang jag ner och förbi henne och vände för att springa upp igen. Jag förklarade snabbt att jag backtränade. Jaha, sa hon glatt. Själv hade jag ett leende på läpparna och en skön känsla i magen resten av mitt pass. Ibland behövs inte så mycket. Bara något litet som känns mycket. Som när jag under Möjaloppet efter drygt halva loppet och löpningen genom skogen kände att det här går inte alls blev omsprungen av en medlöpare som sa ‘du ser stark ut, jag har sett din ryggtavla länge utan att komma ikapp’. Det var det som behövdes för att fokusera på att lugna ner andning och komma in i ett bättre löpflyt. Det gäller bara att komma ihåg att det ibland behövs så lite.

pokal

Oregon som en dans

Man gör ofta saker först när man är tvungen och det kan dröja ett tag innan en står upptryckt i det där hörnet.
Titiyo i DN 16 juni 2014

Idag när vi sprang Oregon på måndagsträningen med Runday insåg jag, igen, att jag minnsann orkar. Att jag kan ge det där lilla extra. Jag är stark. Sprang på med en flåsande löpare bakom mig, att han sen sprang om mig på slutet bjuder jag på. Jag körde på. Jag kunde spurta de sista 100. Oregon är snabba 800 m, 3 km i tröskelfart, snabba 800 m, 3 km i tröskelfart och så snabba 800 m som avslutning. Ett underbart pass en måndagskväll.

löparnaglar