Att checka in

Att checka ut pratas det om ofta. Inför helgen eller semestern är det bra att checka ut så att inte att-göra-listan gnager i huvudet utan är kvar på jobbet. Men varför inte börja checka in?

Under sina första år i skolan har mina barn börjat dagen med att sitta på mattan mitt i klassrummet och haft musik i bakgrunden. Alla har kommit in, satt sig ner och så utan ord fått komma in i skolmood. Liknande kan du tänka när du kommer till en jobbdag och så klarts bär du med dig hur morgonen varit hemma. Och gårdagskvällen. Du kan ha huvudet fullt av tankar som gnager. Att i början av en arbetsdag med dina närmaste kollegor eller på ett möte genom att låta alla checka in och lyfta var de är mentalt och känslomässigt ger ett bra avstamp inför arbetsdagen. Det låter kanske lite konstigt men styrkan i att ha en öppen kommunikation som gör att jag kan berätta att mitt huvud nu tyngs av saker i mitt privatliv ska inte underskattas. När jag får möjlighet att kort berätta om något som upptar mina tankar så möjliggör det för mig att iaf delvis släppa de tankarna på jobbet. Jag tror att denna övning är extra viktig inför en workshop eller liknande. Alla deltagarna får möjlighet att ställa sin ryggsäck i fönstret under workshopen. Att berätta var du är mentalt just där och då.

Vi har under några års tid vid middagsbordet hemma gjort det vi kallar bäst-idag. Alla runt bordet ska då berätta det som varit bäst med dagen. Det kan vara allt från att ha haft ett jobbigt jobbsamtal gick bra, att klara en level på ett spel till att kvällens middag var god. Inget är för stort. Inget är för smått. Ibland knorras det för att någon säger samma sak som någon redan har sagt. Vi gör samma procedur med gäster ibland samt när vi hänger med andra familjer i skärgården. Samtidigt som det är ett sätt att lyfta det som varit positivt under en dag är det också ett sätt att checka in hemma vid middagsbordet.

Känslor som bubblar över

Känslor och relationer hänger ihop. I alla relationer finns känslor. Härliga. Eller mindre härliga. Känslor för samman. Känslor kan hålla isär. Vi visar våra känslor på olika sätt vilket så klart kan leda till feltolkningar och andra känslor. Ibland svämmar känslorna över. Det går liksom inte att få stopp på glädjen, ilskan, sorgen eller vilken känsla det nu är. Om det är glädje är det säkert sällan ett problem i en relation men om känslan är ilska eller ledsamhet så tycker nog omgivningen att det är mer jobbigt. Det kan vara svårt att sätta ord på känslan. Att kanalisera den. Se vad den beror på. För andra runt omkring är det ofta svårt att acceptera att det inte går att sätta ord på varför den översvämmande känslan har uppstått. Men om jag hamnar där, i en känsla som svämmar över men jag inte kan sätta ord på, så vill jag ofta bara få vara i känslan. Tills den går över. Eller, om möjligt, tills jag bestämt att känslan ska gå över som Farah Abadi som i samtal med Emmy Rasper i Psyket berättade att hon brukar bestämma hur länge hon får vara exempelvis arg. Att bestämma hur länge en ska vara arg, sur eller något annat tror jag vissa gånger skulle underlätta och även låta jobbiga känslor få plats i relation med andra människor. Vi behöver låta varandra få vara i sina känslor ibland. Så klart är det jobbigt när det inte finns möjlighet att trösta, att få någon glad eller att tro att känsloyttringen beror på något som en själv gjort men ibland är det bara läge att låta känslan ha sin tid.

Kolla in känslouppropets Facebooksida för fler känsliga betraktelser.

 

Drömmar uppe i det blå

Drömmar. Bucketlists. Jag har inte några direkta drömmar. Det finns platser jag vill besöka, saker jag vill göra men jag kallar dem inte för drömsemstrar eller sätter upp dem på en bucketlist. Trist att inte ha drömmar vet jag de som tycker. Eller rent av konstigt – strävar du inte efter något? Vet du vad Helen, jag tror att när du vill något så gör du det istället för drömmer, sa en person till mig.

En gång för ett antal år sedan fick jag frågan om mitt drömjobb. Direkt kom designchef på HM upp i huvudet. Det kändes tryggt. Ett jobb som jag ändå inte skulle kunna få men kunde säga när frågan kom upp. Inget som jag behövde förklara hur jag skulle nå. Inget som jag behövde förklara varför jag inte nått. Drömmar för mig är där långt borta. Svåra eller snarare omöjliga att nå. Jag är mer för att göra den där semestern än måla upp bilder av en semester som jag ändå inte kommer åka på. Jag har dock börjat träna lite smått på att drömma. Drömma uppe i det blå. Att måla upp storslagna bilder öppnar upp möjligheter som jag annars inte ser eller är medveten om. Och den där drömjobbet som designchef på HM den är äkta.

Samla tillsammanstid

I somras påbörjade vi en renovering av vår källare. Till en början var tanken att få till bra förvaring i källaren men efter lite funderingar beslutade vi oss för att helt överge förvaring i källaren, förutom en mat- och vinkällare och istället låta källaren bli tillsammansytor. Varför spara och samla på så mycket som en ändå inte använder? Under julen har jag påbörjat en storrensning bland kläder och annat som vi samlat på oss under årens lopp och jag undrar var allt kommer ifrån? Att hitta fotografier är så klart kul men allt det andra som inte används skulle så klart göra sig bättre hos någon som verkligen använder det. Jag känner inte heller samma glädje när jag hittar en gammal pryl som den känsla som fyller kroppen när jag exempelvis hör en låt. Alla dessa barnböcker har gett många härliga läs- och mysstunder men vissa av dem är nu mogna för att ge läs- och mysstunder till andra. Istället för prylar så vill jag samla och spara mer tillsammanstid. Tillsammansminnen.

Jag kan stå på huvudet!!

Kan inte smälta det här att jag helt plötsligt, känns det som iaf, kan stå på huvudet. När jag var liten stod jag på händer mot vägg, men inte fritt. Under något år har jag gått på kampsportsfys och där har vi då och då tränat på att stå på huvudet och händer. Jag har testat men mest halvhjärtat. Har troligen haft inställningen att detta går inte. Inte för mig. Men så hände det. Jag kan stå på huvudet. Visst benen lutar med all säkerhet åt ena eller andra hållet men ändock. Det får mig att inse att jag utvecklas även om jag inte tycker att jag tar mig framåt. Helt plöstligt är det som om jag tar ett hopp.

Trädets grenar växer

Istället för att fundera på vem jag är, varför jag agerar på ett visst sätt, är jag den jag är. Jag fokuserar mer på vem jag vill vara. Idag. Imorgon. Hur ska grenarna på växa? Högt? Åt sidan? Knotigt? Det tar några år men så tillåts trädet växa som det vill varje år. Utan att kuvas.

Lite mer mindfull

Mindfullness tycker jag delvis låter löjligt. Säkert för att delar av det inte stämmer med mig. Att göra så lite som möjligt på fritiden till exempel. Visst kan jag göra ingenting men det är i vissa sammanhang men i många fall upplever jag mer mindfullness och närvaro när jag exempelvis springer, syr eller plockar bär i skogen. När mindfullness beskrivs som att vara medveten om vad som händer runt omkring dig och inom dig – reflektera utan att döma – känner jag igen mig i. I många fall är det dock lätt att titta bakåt eller framåt istället för att vara här och nu.

Några mindfullnesstips, förutom att stanna och andas när det behövs, som jag gärna tar till mig är att släppa illusionen om hur en ska leva. Att göra valen själv samt att inte låta de materiella begären styra. För det är ju så att när jag tänker på det som är viktigt för mig är det inget materiellt utan relationerna till mina nära och kära. Ett annat tips är att skapa en positiv kollektiv energi. Min stress och irritation påverkar så klart andra i min omgivning. Det blir ringar på vattnet. Är jag lugn och närvarande skapar det ett bättre socialt klimat både hemma och på jobbet. Lite mer mindfull.

Det är aldrig för sent

Det är lätt att titta på vad en inte har gjort. Att jämföra sig med de som är yngre
och bara fokusera på vad de gjort som en själv inte har gjort. I vissa sammanhang är det
också lätt att tänka att det är för sent att göra något. Med huvudet fullt av tankar på
kläder för kvinnan på språng blev just detta citat det bästa jag läst på länge

Jag har i hela mitt liv fått höra att det är för sent att göra än det ena, än det andra. Men jag har upptäckt att det aldrig är för sent.

Barbro Bobäck

Kanske var det även den känslan som gjorde att jag kände mig starkare än någonsin på backintervallerna med Runday häromdagen?

Jag kan göra en pålstek

Jag har lätt att se helheter. Jag har lätt för att förstå hur saker hänger ihop. Jag har lätt för att snabb haja hur något fungerar. Men sen finns det vissa saker som jag bara inte kan få ihop. Väjningsreglerna till sjöss när en seglingstävlar exempelvis. Vem är närmast vinden? Jag vet inte. Har med lite coaching av mina kidds som suckande svarar ‘det är den där båten så klart’ på min fråga om vem som ska väja fått lite bättre koll. En annan grej som jag inte kunnat göra det är pålstek. Som seglare är pålstek en mycket användbar knop. Så när vi har lagt till och jag varit den som ska få tamparna att fästas i träd och båt så har jag helt enkelt försökt några gånger att få till en pålstek och sedan gett upp och överlåtit det till en annan av besättningsmedlemmarna. Övriga familjen, alltså besättningsmedlemmarna, har tyckt det varit pinsamt. Hur svårt kan det vara liksom? Men så i somras när jag än en gång fick en förevisning av hur jag skulle göra sa My, som visade mig, de förlösande orden ‘du ska ta tampen underfrån först’ och vips kunde jag göra en pålstek. Liksom Alfons som precis lärt sig knyta gjorde jag pålstekar en masse.

Det är konstigt hur vissa saker kan vara svåra, som om det finns ett motstånd att förstå. Eller är det helt enkelt så att en inte har fått det förklarat för sig på ‘rätt’ sätt?

så här gör du en pålstek

Avundsjukan en orienteringskontroll

Jag kan bli avundsjuk. Avundsjuk på att hen har fått det där jobbet. Borde inte jag ha fått det? Avundsjuk på att hen har sånt stort umgänge, socialt liv. Hmm, när umgås jag ens med någon? Avundsjuk på att hen tog plats. Min plats!

Avundsjukan säger en något sa en vän. Jag funderar på varför exempelvis att någon tar plats får mig att känna som jag gör. Ofta inser jag sedan att jag inte vill byta med personen. Det blir som en orienteringskontroll som jag checkar av. Smart. Själv har jag ibland sagt till hen jag är avundsjuk på att jag är det och vips har avundsjukan försvunnit.

jealous
gapingvoid.com