Avundsjukan en orienteringskontroll

Jag kan bli avundsjuk. Avundsjuk på att hen har fått det där jobbet. Borde inte jag ha fått det? Avundsjuk på att hen har sånt stort umgänge, socialt liv. Hmm, när umgås jag ens med någon? Avundsjuk på att hen tog plats. Min plats!

Avundsjukan säger en något sa en vän. Jag funderar på varför exempelvis att någon tar plats får mig att känna som jag gör. Ofta inser jag sedan att jag inte vill byta med personen. Det blir som en orienteringskontroll som jag checkar av. Smart. Själv har jag ibland sagt till hen jag är avundsjuk på att jag är det och vips har avundsjukan försvunnit.

jealous

gapingvoid.com

Alla sammanhang en tror sig vilja vara del av

Alla dessa sammanhang som en vill vara en del av men som ändå inte känns som en är en del av. En står liksom utanför, på andra sidan glasrutan och tittar på utan att vara delaktig. En deltar inte. En är åskådare. Är drivet att vara med i gemenskap så stark undrar jag? Att det är så lätt att sugas in i gemenskapen och vilja ta del av den. Troligen. När jag börjar sortera ser jag tydligt att det finns saker och sammanhang som är viktiga men ändå inte för mig. Det är det som gör det svårt. Att ta bort det viktiga är ju inte att sluta bry sig. Det gäller bara att inse det.

sammanhang

från gapingvoid.com

Stanna upp, stanna kvar

Jag tror att vår tids stora utmaning handlar om att stänga av.
Vems tankar är det jag går runt med om jag aldrig hinner tänka efter? Om jag aldrig ser på mitt liv utifrån, om det aldrig är tyst?
Inte mina egna i varje fall.
Löparens hjärta – Markus Torgeby

Markus ord har fastnat i mitt huvud. Vems tankar är det jag går runt med om jag aldrig hinner tänka efter? Om jag inte reflekterar är det ens mitt eget liv jag lever. Lever jag någon annans liv? Vad händer med våra känslor? Stannar vi någonsin upp i dem? Eller går vi bara vidare, mot nästa känsla? Tänk att stanna kvar i rädslan eller glädjen och bara var där en stund tills känslan ebbar ut.

Friendy en musikalisk känsloresa för oss alla

Vi sätter på Friendy en musikalisk känsloresa i bilen när jag och åttaåringen drar i väg på utflykt. Han sitter med sin telefon och spelar. Låtarna om glad, sur, arg, ledsen, rädd och lugn fyller mig. Känslor är inte plättlätt. Att en vill vara kvar i sina känslor är inte alltid uppskattat av omgivningen. Varken för barn eller vuxna. Låtarna börjar om. Spela ARG-sången igen, säger han. Jag höjer ljudet och ‘Nu vill jag säga fula ord och göra dumma, dumma, dumma, dumma, dumma grejor.’ ekar i bilen. Jag älskar ARG och Friendysången, säger han. Jag gillar också ARG-sången. När jag är sur vill jag höra dig säga att du gillar mig ändå. Modet sitter tättintill rädslan. Stor som liten behöver vi hantera och acceptera våra känslor. Imorse när åttaåringen var arg började jag sjunga ARG-sången. Argheten försvann inte men under en kort stund sprack hans mun upp i ett leende.

Friendy vill att alla barn ska veta att alla deras känslor är okej och att de ska ha förmågan och modet att uttrycka dem. Ta bort ordet barn och låt det vara alla ska veta att alla deras känslor är okej och att de ska ha förmågan och modet att uttrycka dem. Låt oss alla dra på en känsloresa.

(Text och musik till skivan är skriven av Anna Eriksson Skarin. Här köper du skivan som ger dig en känsloresa.)

Det är skillnad på att borsta tänderna och att göra rent tänderna

Det är skillnad på att borsta tänderna och att göra rent tänderna.
Petra Månström

Svårigheten med att vara här och nu är något som jag delar med många. På möten kan en tydligt se att vissa jobbar med annat än det som det pratas om på mötet. ‘Jag ser att du inte lyssnar’ är en fras jag för ofta hör mina barn säga. Sitter en och lyssnar känns det ibland som om det förs parallella monologer vid ett bord där flera personer sitter. Igår tittade jag på Svett och etikett där Kalle Zackari Wahlström löptränade. Han hade svårt att hitta lugnet i att springa och träffade därför Yamina Enedahl som fridyker. Hon pratade om andning, att andas med magen, för att hitta närvaron och kunna fokusera. Jag tänkte på det när jag spring morgonrundan imorse. Ibland var huvudet fullt av tankar men sedan kunde jag ibland inse att jag har sprungit en stund utan att tänka på något alls. När Charlotta Fougberg skulle komma tillbaka till löpningen igen efter sin överträningen använde hon sig av mindfullness. Hon tränade på att bara tänka på att borsta tänderna. Funkade inte det så tänkte hon ‘andas in, andas ut’. Jag ska, då och då, se till att göra rent mina tänker och inte borsta dem.

Här dras konsekvensen av att inte vara här och nu några snäpp till – att inte hålla reda på vilken skopa du är på vid kaffebryggningen kostar.

 

Gör tvärtom och skaka om

Borsta tänderna med andra handen. Ta en annan väg till affären. Köp ett annat märke på mjölken.

Vi kör ofta på i samma hjulspår, både i hjärnan och mer tydligt när vi sitter på samma plats vid bordet eller beställer samma mat när vi går på restaurang. En av mina idoler, Anna som är klok som en bok och som har gett ut böcker samt skriver låtar, uppmanade mig idag att göra tvärtom i helgen. I det lilla. För att skaka om.

Poddtips i påsk

Poddar är sällskap när jag pendlar till jobbet. Tar en promenad på lunchen. Fixar i trädgården. Jag lyssnar på Genier, Anja och Julia, Skapelsen och några fler. I påsk rekommenderar jag följande lyssningar i soffan, trädgården eller var du nu befinner dig.

Veckans viktigaste intervju med Alexander Bard
Veckans viktigaste intervju med Torbjörn Tännsjö
Gertrude Bell – den modiga och modeintresserade grundaren av Irak
Muslimskt mode – mer än bara hijabs, jilbabs och kaftaner
Den rikaste procenten
Björn Ranelid

Vem är jag? Egentligen.

Återigen, skilj på vad som sägs och vad som görs, eller skilj på föreställningen om vem du är med vem du faktiskt är.

Kommentaren kommer från Katarina Graffman, kulturantropolog, med anledning av frågan om Facebook eller mina vänner känner mig bäst. För att förstå en individ behöver vi få insikt om föreställningen om vem individen är och vem individen faktiskt är. Vad är det jag förmedlar till andra? Är det jag? Jag har vid några tillfällen gjort personlighetstest och att gå igenom resultaten gillar jag. Från att först känna rädsla för att någon ska upptäcka vem jag är, egentligen, blir det intressanta diskussioner och analyser av svaren som ger mig insikt i föreställningen av mig. Insikt i dissonansen. Eller avsaknaden av dissonans.

Onormalt rubbar vår balans

Varför är vi så fokuserade på denna strävan att vara normala? Att inte sticka ut? Att läsa All inclusive av Maria Jacobson får en att fundera på det normala. Och onormala.

Egentligen räcker det ju att tänka på motsatsen av de ord som i Svenska Akademins ordslista används för att beskriva normal för att förstå att vi hellre är normal än exempelvis inte vid sina sinnens fulla bruk. Men samtidigt som vi strävar efter normalitet ska vi sticka ut och lyfta det som är speciellt. Inte konstigt om det är svårt att veta vilket ben en ska stå på.

Häromdagen ursäktade jag ett av mina barn som inte gillade kakan som serverades till fikat hos bekant vi hälsade på. Jag försökte så gott jag kunde att tysta mitt barn och släta över situationen genom att skratta. En gör ju inte så där. En får minnsann ta det en blir bjuden på. ‘Jag tror att det är vår konflikträdsla som gör att vi ska trycka in folk i mallar’ sa min bekanta. Konflikträdslan samt våra liv blir enklare att leva om vi möts av det vi förväntar oss så hjulspåren i hjärnan kan rulla på. Runt 90 procent av våra tankar, ord och beteenden sker med automatik vilket så klart underlättas av om det mesta vi möte hamnar inom det normala. Det normala rubbar vår balans. Men rädslan för det onormala och strävan efter det normala tar väl mycket plats tycker jag.