Jag kan göra en pålstek

Jag har lätt att se helheter. Jag har lätt för att förstå hur saker hänger ihop. Jag har lätt för att snabb haja hur något fungerar. Men sen finns det vissa saker som jag bara inte kan få ihop. Väjningsreglerna till sjöss när en seglingstävlar exempelvis. Vem är närmast vinden? Jag vet inte. Har med lite coaching av mina kidds som suckande svarar ‘det är den där båten så klart’ på min fråga om vem som ska väja fått lite bättre koll. En annan grej som jag inte kunnat göra det är pålstek. Som seglare är pålstek en mycket användbar knop. Så när vi har lagt till och jag varit den som ska få tamparna att fästas i träd och båt så har jag helt enkelt försökt några gånger att få till en pålstek och sedan gett upp och överlåtit det till en annan av besättningsmedlemmarna. Övriga familjen, alltså besättningsmedlemmarna, har tyckt det varit pinsamt. Hur svårt kan det vara liksom? Men så i somras när jag än en gång fick en förevisning av hur jag skulle göra sa My, som visade mig, de förlösande orden ‘du ska ta tampen underfrån först’ och vips kunde jag göra en pålstek. Liksom Alfons som precis lärt sig knyta gjorde jag pålstekar en masse.

Det är konstigt hur vissa saker kan vara svåra, som om det finns ett motstånd att förstå. Eller är det helt enkelt så att en inte har fått det förklarat för sig på ‘rätt’ sätt?

så här gör du en pålstek

En härlig vinst!

Den första augusti var det dags för Möjaloppet. Jag och delar av familjen sprang loppet förra året och det var en bra avslutning på seglingssemestern och även i år tänkte vi avsluta på samma sätt. Möjaloppet är 12 kilometers löpning på vägarna på Möja samt delvis i terräng genom skogen. När vi seglar i Stockholms skärgård brukar vi då och då ta några löprundor på Möja, så även i år, så det är så klart extra roligt att springa ett lopp på ön. Under sommaren har min man berättat glatt för flera av de vi träffat att jag vann loppet förra året och minnsann skulle vinna i år igen. När vi lägger till i Kyrkviken på Möja kvällen innan loppet vet snart både båtgrannar och hamnvakten att det är Möjaloppet (och vinst) som hägrar. Nervositeten började göra sig gällande.

Lördagsmorgonen bjöd på blå himmel och härlig sol i sittbrunnen. Vi traskade till starten och jag tänkte att det här ska nog gå vägen. Jag visste ju att om inte någon riktigt snabb tjej skulle vara med i loppet så var mina chanser att vinna även i år stora. Starttutet ljuder och loppet drar igång. Efter någon kilometer säger löparen som springer bredvid mig ‘värst vad fort alla ska springa iväg i början, det här är mer mitt tempo’. Sträckan från Möjahallen mot Hamn rullar på. Jag har bra flyt i benen. Jag tänker att det är inte hela världen om jag inte vinner. Jag har också bestämt mig för att inte titta bakåt för att se hur nära närmsta tjej ligger. När vi springer in i skogen kan jag dock inte hålla mig utan kollar bakåt. Inte jättenära men inte heller långt bort ligger två tjejer. Min andning i skogen blir ansträngd. Att jag tittade bakåt fick mig att hänga på personen framför mig men jag kunde inte få till den lugna andning jag vet behövs för att det ska flyta på. Jag kommer ut ur skogen och tänker att de sista tre kilometrarna ska jag väl lyckas hålla undan i alla fall. Jag hör en löpare närma sig. På andningen och stegen tänker jag att det är nog ytterligare en kille som drar förbi men när löparen är längs med mig inser jag att det är min främst konkurrent om första platsen. Jag tänker att nu får det bära eller brista och två kilometer lägger jag in en extra växel och springer ifrån hon som precis kom ikapp mig. Jag tänker att egentligen orkar jag inte, egentligen vill jag inte men jag gör det för Jonas (min mans) skull. Efter en stund inser jag att hon har släpp och jag tänker att kommer hon igen så får hon springa förbi. Jag känner väl igen den sista biten på loppet för den har jag sprungit flera gånger denna sommar. När det är några hundra meter kvar möts jag av Markus, som sprungit 6 kilometersloppet, han springer med mig. Jag frågar om nästa löpare är långt bakom – ‘jag säger till när hon närmar sig’ är hans svar. Jag tar mig i mål som segarare och är extra glad över att jag lyckades ta i det där lilla extra som jag verkar ha så svårt att få fram ibland. Jag gav mig inte. En skön känsla i kroppen som firades med en toast Skagen och ett glas bubbel på Möja värdshus.

bild (72)

Pokalen där den passar bäst, bland sjökort och vhf.

Segrare toastskagen

Taggad efter kappseglingsträning

Vi har pratat i några år om att vi ska kappsegla med vår båt. Delar av familjen har varit mer taggade än andra. För mig har det varit en läskig tanke. I somras bestämde vi oss att i höst blir det av. Vi kör vår första kappsegling på egen båt (och för min del den första någonsin). En kompisfamilj, mer seglingserfaren än vi, lockades av vårt erbjudande att vara med och kappsegla. Så så blir det.

Igår träffades vi på Storön nära Grinda för att träna. Besättningen skulle trimmas ihop och så även seglen. Olika skot och gajar förbereddes innan vi kastade loss och gav oss iväg för att segla runt Grinda. När storen var hissad visade det sig snabbt att trots alla förberedelser så var det oklart om spinnakern var rätt packad. Fördäcksgastarna diskuterade. Rorsman undrade högt om vi verkligen skulle hissa spinnakern eftersom norra Grinda närmade sig. Men spinnakern hissades upp och vi kunde konstatera att vi satte den som vi skulle innan vi snabbt fick ta ner den igen eftersom vi skulle kryssa ner förbi östra Grinda.

När vi rundat Grinda satte vi gennakern. Besättningen var nöjd och glad tills en av fördäcksgastarna försynt påpekade att vi inte hade två skot så det skulle bli problem när vi skulle gippa, vilket vi inom kort skulle behöva göra. Allt går att lösa och även detta.

Vi blev allt mer ihoptrimmade. Uppgifterna som delades ut mer tydliga. Spinnaker sattes igen. Slagen under kryssen var distinka. Uppgifterna roterade bland hela besättningen. Det var riktigt kul! Båten gled fort fram i vattnet.

Det vi tar med oss in för den riktiga kappseglingen är

  • Förbered. Allt.
  • Förvänta dig inte att alla förstår vad du menar. Det går inte att vara tydlig nog när en uppgift ska fördelas.
  • Allas input är viktig, även om en bestämmer.
  • Det går att segla närmare vissa öar än en kan tro.
  • Vi kan ju!!

spinnaker

rorsman

skepp o hoj

Lätt med rätt coach

Ibland blir det extra tydligt att hur ledaren/coachen agerar leder till att en grupp gör det som förväntas av dem. I fredags hade vi kappsegling med jobbet där tre båtar i taget kappseglade. Alla båtar hade en coach som är kappseglare. En båt med samma coach men olika besättning lyckades vinna flest race. En annan båt med olika besättning och samma coach lyckades komma sist i alla race. Coachen på den båt som lyckades bäst ingav förtroende och litade på sin besättning. Hen lätt de olika besättningsmedlemmarna sköta sina respektive uppgifter utan att handgripligen, om så inte behövdes, hjälpa till. Hen förklarade vad som skulle utföras genom att beskriva momenten på tydliga sätt samt förklara hur förändringar i vinden syns på vattnet och annat som är viktigt att hålla koll på. Coachen på den båt som kom sist i alla race gav ett osäkert intryck. Hen är troligen bra kappseglare när övrig besättning har koll men med en besättning som inte är seglare blir en osäker coach inte en bra förutsättning för att klara uppgiften. Den sista coachen var säker, lite väl säker på sin egen förmåga och styrde handgripligen själv både här och där. Oklart om hen inte trodde det märktes eller inte brydde sig. Med rätt coach blir det lätt. Och roligt.

kappsegling

Innan löven faller

Helt plötsligt faller löven. Imorse när jag gick till jobbet såg träden på tomten väl kala ut och marken var full med löv.

Det är knappt att jag hunnit reflektera över hösten trots all bilder på röda löv och utrop om att hösten är så härlig. Det var skönt att i helgen få njuta av hösten och lugnet ute i skärgården på Lökaö. Värme. Sol. Dopp. Tystnad. Liv. Svampjakt. Motorsegling.

(Frågan som fortfarande ekar är Gissa bajset?!)

På vågen

I somras surfade vi med vågorna från Åstol till Skagen. Ibland tog vågen över och det blev en broach men samspelet med vågorna var en häftig upplevelse.

Jag lyssnar på Peter Sahlberg som pratar om att surfing som något meditativt. Att det är att vara närvarande.

När jag surfar är jag totalt närvarande. Blicken av en pitbull men jag är avslappnad. Ena sekunden meditativt och nästa totalt fokus.

Jag hör Anja berätta om resa till Biarritz och jag längtar bort. Till vågen.

Ruffhäxa, that’s me!

Imponerade! De flesta av våra ruffhäxor vill inte ut på öppet hav.

Va?! var min första tanke om kommentaren jag fick om sommarens seglingsäventyr. Andra tanken var på med sjörövarhatten och ut på de sju haven. Men så får jag följande förklaring från Karin.

Häxa = kvinna med magiska krafter, borde kunna översättas en kvinna som klarar allt.
Synonymt med ruff är: enkel, rå eller om man tänker i båt-termer kajuta, hytt..
Alltså; Ruffhäxa betyder en enkel kvinna som klarar allt, även på båt

Ruffhäxa, that’s me!

Utvilad och utblåst

Utvilad började jag idag jobba efter semestern. Eller kanske utblåst. Att ta sig runt Sverige i en segelbåt sätter sina spår. Positiva spår. Det jag har fått bevisat för mig i sommar är bland annat att man klarar allt bara man bestämmer sig för det och att det kryllar av hjälpsamma människor. Samt att det kryllar av spännande människor med olika erfarenheter. Ibland är det också bara att ge sig ut även om mantrat i huvudet säger att det blåser för mycket. Att göra något som man egentligen inte vågar.

Slussning pågår

Promenad på Koster

Västkusten

Christiansø

Utklippan

Kvällshopp

Att avsluta dagen med ett kvällsdopp är ju aldrig fel och så avslutades även denna första dag efter semestern.

Det här är livet

Vinden viner i masten. Det rycker i tamparna. Det är tyst i båten så när som på P1 som står på på radion. Jag tittar på bilder från sommarens äventyr. Jag tänker på paret från Varberg vi träffade på Læsø som i början av augusti drar ut på en tre år lång resa jorden runt. Jag minns de stora vågorna på Skagerrak. Jag tänker på de goda danska jordgubbarna och bakverken. Jag tänker på segel som gått sönder och bedriften att ta båten utan motor till macken i Kalmar som om det var något min man gör varje dag. Jag tänker på Esters ord igår morse efter morgondoppet ‘det här är livet’.

Hellre Paris än falskspel

Idag är jag trött på

  • pajkastning
  • falskspel
  • smutskastning
  • småpill
  • fullösningar
  • Safari för iPhone
  • brist på förståelse
  • vissna tulpaner
Istället tänker jag på några höjdpunkter från 2012, inspirerad av Annas bästa träningsupplevelser
  • Laleh-konserten på Cirkus – magisk!
  • Premiärmilen – min första mil någonsin.
  • Halvmaran – första gången, någonsin, jag sprang 2 mil drygt.
  • Lidingöloppet – förstår än idag inte hur jag kunde ta mig över upploppet då sista kilometern nog är den långsammaste jag sprungit någonsin.
  • Löpningsturer på Möja, Nynäshamn i dimma och Sandhamn.
  • Påsk i Champagnedistriktet och Paris – magnifique!
  • Färden från Nynäshamn till Långviksskär i dimma som aldrig gav upp.
  • Den underbara seglingen från Rödlöga till Tistron – ja, vi seglade snabbare än familjen Olsson.
  • Lekjujutsuträning med Alexander.
  • Boxningen med Jay the Enligshman – left, left, left, hook of the left.
  • Timbuktu och Damn! på Hovet – kan det bli bättre?