Barfotalöpning i elljusspåret

Som barn har vi ett naturligt löpsteg. Vi sätter i tårna först. Med löpskor blir det inte lika naturligt om när vi springer barfota. Automatiskt sätter vi i främre delen av foten först. Igår på min sjukilometerssväng tog jag helt sonika av mig skor och strumpor när jag kom till elljusspåret och gömde dem under en gren och löv och sprang barfota ett drygt tvåkilometersvarv. Lite grus, lite barr och lite blött här och där men det kändes riktigt härligt och lätt för ben och fötter. Kände mig som Zola Budd :D. Vet inte om den flygande känslan kom från att mitt löpsteg hade tydligare framfotsisättning eller om det var den nära kontakten med marken som fick fötterna och kroppen att reagera. När jag sedan satte på mig strumpor och skor och joggade hem så fanns den sköna känslan i fötterna kvar även om löpsteget kändes tyngre. Att springa en runda barfota ska minnsann bli ett återkommande inslag i min löpning.
bara fötter efter löpning utan skor

Lugn och prestation

Jag träffar så många människor som vill springa fort. Det är det enda målet för dem, det enda som räknas. Och så får de panik när de inte håller måttet – för det finns alltid saker att förbättra, sekunder att kapa. Jag vet hur det känns.
Min räddning blev när jag hoppade över det fyrkantiga och tog bort det som är mätbart: sträckor, hastigheter och tider. Det som triggar några men hämmar många.

Löparens hjärta – Markus Torgeby

Don’t push your body sa Peter Sanson till mig på en av yogaworkshoparna när jag försökte komma in rätt i en position. Där var jag, inte alls så yogavan som alla andra, och ville minnsann visa att jag kunde jag också. Och det kunde jag, men inte på samma sätt som de. I löpningen har jag hittat ett lugn som handlar om att ibland så springer jag bara utan att tänka på tid och sträcka medan i andra sammanhang är det prestationen som är viktig. Då kan jag bli besviken på att jag inte kan pressa mig ytterligare. I yogan ser jag mest lugnet. Rörelserna ger mig och kroppen energi. Visst vore det härligt att en dag lätt stå på huvudet eller vad det månne vara men viktigare är energin.

Träna med ett barn eller annan liten människa du känner

Träna med ett barn eller annan liten människa du känner.

Tipset kommer från Kalle Zackari Wahlström och jag håller med till fullo. Det är inte bara ett sätt att vara tillsammans med sina barn utan det ger även en annan dimension till träning och varför och hur jag rör mig. När jag för ungefär sju år sedan tog dotterns friidrottstränares uppmaning om att de ville ha med föräldrar i löpspåret under vintern på allvar tyckte min dotter att det var pinsamt men jag hängde på ändå. Jag lärde mig löpskolning. Testade olika parstyrkeövningar à la Martin Lidberg. Drog på mig en sträckning i låret när jag mötte dottern på en stafett. Nu är det 13-åringen som då och då får träna kampsportsfys med mig. Igår agerade jag slagpåse när 8-åringen tränade slag och spark på sin jujustuträning. Att hoppa studsmatta med sina barn är roligt och utmanande, även om jag inte gör volter. Och varför inte köra lite brottning innan kvällssagan?

studsmatta

Tacka vet jag backar

Att spring lopp tycker jag kryddar min löpning. Det är pirrigt vid start och det är kul att spurta i mål. Loppen har blivit en viktig del av min löpning. Att jag i stort har förbättrat mina tider har så klart bidragit till att jag gärna ställer mig på startlinjen. Under förra året insåg jag att ge det där lilla extra tydligen inte var så enkelt. Jag tror helt enkelt att jag behöver gå in i väggen under ett lopp för att inse att jag överlever. I lördags skulle jag springa Women’s health half marathon och tänkte innan att runt 1.33 borde jag kunna springa eftersom jag tar mig runt ett terränglopp på 2 mil på den tiden. Men icke sa Nicke. Benen kändes tunga. Jag blev omsprungen av andra löpare på lätta ben. I mål på 1.39.19 kände jag mig inte alls nöjd. Blev dock lite nöjdare efter en massage av lår och vader som Axelsons bjöd på efter loppet. Faktum var att jag under loppet funderade på om det inte är så att jag ska sluta att springa lopp eftersom det kändes som om benen inte ville få mig runt banan.

Efter gårdagens Salomon City Trail tror jag dock att det helt enkelt är så att jag ska välja typ av lopp. Flacka lopp är inget för mig. Det behövs backar, uppför och nerför, för att jag ska känna flyt i benen. Backar där jag kan med fullt fokus ta mig upp och nerförslöpning där jag kan återhämta mig. Liksom förra året när jag sprang detta lopp hejade jag och peppade de jag mötte och sprang med. Det ska jag ju göra jämt :). Det ger en extra dimension och gör loppet så mycket roligare för mig och även andra – de ler ju! Mot slutet sa löparen bakom mig ‘du är så full av energi och peppande men jag orkar inte hänga på längre’. Så kan det så klart vara men hoppas jag gav hen lite mer energi.

glad löpare

Glad och nöjd efter Salomon City Trail

tveksamt löpsteg

Inte så stolt över detta löpsteg som fångades på Women’s health half marathon

 

Fart i benen på snöigt underlag

Efter alldeles för lite löpning för både kropp och själ under semestern började jag springa ingen förra veckan. Lugnt. De första rundorna kändes bra men sedan har benen och kroppen känts sega. Igår sprang jag ett längre pass i lugnt tempo och det tog uppåt sex kilometer innan benen var med på tåget. Ikväll gav jag mig ut på den vanliga sjukilometersrundan. Gångvägen var täckt med packad snö. Så var det även på eljusspåret. Benen kändes pigga så jag tänkte att jag skulle testa två fartökningar på slutet. Det gick som en dans. Benen hängde med i farten. Härligt.

Än så länge har jag inte så många tävlingar bokade i år. Premiärmilen, Nacka halvmaraton, Möjaloppet och Lidingöloppet är de lopp jag har tänkt att inte missa i år. Sedan satt jag upp målet att springa ett långt lopp i år. Längre än ett maraton. Jag har inte bestämt mig för vilket lopp det blir. Planen var att det skulle bli Jättelångt men eftersom det loppet krockar med en kappsegling får jag hitta ett annat längre lopp istället. Kanske blir det Åda Wild Boar. 54 kilometer terränglöpning är kanske att ta i.

Jag springer ju alltid utomhus så vädret får sätta gränserna för träningen framöver men det som jag tar med mig in i 2015 är variation, inte mellanmjölksträning utan långsamma pass blandat med snabba, höga benlyft och en målsättning att springa dagligen. Jag kommer helt enkelt ha mer eller mindre uttalde runstreaks hela tiden. Avbryts en runstreak drar jag igång en ny.

Kompressionsstrumpor

Kompressionsstrumpor som sett bättre dagar?

Grå himmel och träd

Grå himmel när långrundan startade igår.

Spring i benen

Det är en vecka i löpningens tecken. Mer organiserad löpning än vanligt. Underbart tycker jag. Det känns bra i både kroppen och knoppen. Lite ont i vaderna möjligen. Men det är egentligen positivt för det beror på att jag har börjat förbättra mitt löpsteg med mer löpskolning samt sprungit många korta intervaller. Som Lisa sa när vi var på Bosön i onsdags ‘långdistans löpare borde springa 60 meter oftare’.

I måndags var det intervaller med Runday (3*10*20 sekunder med 15 sekunders vila mellan intervallerna och 90 sekunder mellan serierna).

I onsdags var det medlemsträning på Bosön med Runday. Fullt ös i hallen med unga och gamla och olika idrotter som utövades. Vi sprang 2*600 m + 2*400 m+ 3*200 m med 30 sekunders vila mellan intervallerna och 90 sekunders vila längre vila mellan sträckorna. Hela passet avslutades med att vi skulle matcha den tid på 60 meter som vi tidigare angett vi springer på. Pulsen gick nästan upp som om det vore skolmästerskap i mellanstadiet 🙂

60 meter på BosönIgår var det träff med Adidas Tribes och Linda Pira. Löpning, löpskolning och Ruffie-träning. Kul. Kampsportsinspirerad träning is da shit!

Adidas Tribes med Runday och Linda Pira

dj och tribes

pump push-ups

Imorgon fortsätter löpveckan med långpass tillsammans med Runday. Löpning inne i Stockholms vilket känns spännande för mig som mest springer på Järvafältet.

Rörligare höft och våga variera

Helgen har gått i löpningens tecken. Jag och min bror gav varandra en löphelg på Gällöfsta med Runday i 40-års present. Det har varit en rolig och nyttig helg. En helg full med lärdomar och insikter. Jag har lärt det är viktigare än en tror att vara stark och rörlig i höften. Att löpning handlar mycket om koordination. Med ett längre löpsteg är du inte snabbare. Löpskolningsövningar ska göras även åt sidan och bakåt för att förbättra koordinationen. Barn har bra löpsteg.

Jag har också fått min tes om hur bra kampsportsträning är för barn (och vuxna) stärkt då Lisa berättade att hon som barn tränade karate och att det gjorde att hon förbättrade sina resultat på löpbanan. På kampsportsträningar är det mycket kull, reaktionsövningar och styrka för hela kroppen och det ger effekt i andra sporter men även genom större möjligheter att hålla ihop kroppen hela livet.

Det jag tar med mig (förutom ett gäng trattkantareller, kantareller och brandgula trumpetsvampar som vi hittade under en runda i skogen) från helgen är

  • Lägg in löpskolningsövningar i samband med (alla) löppass så det blir en vana.
  • Våga springa långsamma pass. Dra ner kilometertempot med minst en minut.
  • Spring en del av ett pass med rätt löpsteg.
  • Låt lätta distanspass ibland innehålla en snabb del.
  • Se till och ta ut dig (vilket jag iofs ofta får göra på Rundays måndagspass).
  • Styrka och rörlighet är a och o!
  • Höftlyft kan enkelt göras på jobbet vid ståskrivbordet.
löpweekend

runday.se

Oktoberrunstreak på lätta ben

I lördags var det dags för Lidingöloppet, ett av de roligaste loppen. Tredje gången gillt och mitt mål var att springa under 2.30. Fick tips från Charlotte på Runday att ta det lugnt uppför och låta benen få fart nerför. Vädret var härligt. Stämningen god på startlinjen. Jag sprang på. Utan klocka och musik. Bara på känsla. Tog det lugnt uppför, jag som annars gärna springer på uppför försökte inte inte springa om så många i uppförsbackarna. Sprang på nerför och där lyckades jag då och då springa om vissa vilket inte är vanligt 🙂  Kom i mål på 2.33.11. Hade behövt tidkoll för att kunna nå målet men tiden innebar silvermedalj och personligt rekord. Så här efteråt känner jag mig oförskämt fräsch vilket jag ser som ett tecken på att jag kan springa snabbare. Jag får utmana mig själv mer. Kroppen håller.

Benen är lätta så när Anna drog igång runstreaksutmanung i oktober är jag givetvis på. Minst 20 minuter löpning varje dag i oktober. Jag tänker fortsätta även i november och december. Det är helt enkelt dags för de där hundra dagarna som armbrottet i vintras satte stopp för. Att som imorse ge sig ut när det är mörkt och så se den lätta dimman över fälten och soluppgången är en bra start för kropp och själ.

morgonjogg

Oregon som en dans

Man gör ofta saker först när man är tvungen och det kan dröja ett tag innan en står upptryckt i det där hörnet.
Titiyo i DN 16 juni 2014

Idag när vi sprang Oregon på måndagsträningen med Runday insåg jag, igen, att jag minnsann orkar. Att jag kan ge det där lilla extra. Jag är stark. Sprang på med en flåsande löpare bakom mig, att han sen sprang om mig på slutet bjuder jag på. Jag körde på. Jag kunde spurta de sista 100. Oregon är snabba 800 m, 3 km i tröskelfart, snabba 800 m, 3 km i tröskelfart och så snabba 800 m som avslutning. Ett underbart pass en måndagskväll.

löparnaglar

Nedförsbackar och burpees

Uppgivenheten jag kände för efter Stockholms brantaste har försvunnit. Jag fick tips om hur jag ska tänka i nedförsbackar och genom att våga kände jag direkt att det gör skillnad. Jag har testat i mindre backar under mina vanliga löprundor än så länge och det är skillnad när jag vågar och tar hjälp av nedförsbacken och inte kämpar emot. När jag läste artikeln om att springa i nedförsbackar kände jag mig träffad då det stod att många lägger alldeles för mycket kraft på att springa uppför – that’s me. Målet är att bli bra på både uppför och nedför.

För ett par veckor sedan fick jag på måndagspasset med Runday känna på att jag kan lägga i en växel till och orka mer än jag tror. Vi sprang följande pass

2*800m (joggvila 200m) serievila jogg 100m, gå 100m
2*400m (joggvila 200m) serievila jogg 100m, gå 100m
2*800m (joggvila 200m)

och med draghjälp blev det en slutspurt och varv som gick bra snabbt. Underbart! Även idag har jag fått ge det där lilla extra när jag körde kull med barnen på Torparängen. Kanske tog jag i lite väl mycket för högra vaden, men vad gör man inte för att se till att kulla någon?!

Löpningen rullar på med en runda varje dag och det är dags att lägga extra fokus på styrka och rörlighet för att få in det varje dag också. Kvällen har därför avslutats med söndagsutmaningen 8 burpees per minut i 8 minuter. Högerarmen såg till att burpeesen inte blev speciellt snygga men det var inte tanken.

löpHelen