Le och high-five

Vi härmar. Vi härmar ljudmelodi. Vi härmar språk. Vi härmar beteende. Vi härmar värderingar. Dina barn gör som du gör inte som du säger. Dina medarbetare gör som du gör inte som du säger.

Budskapet trummades in på en föreläsning jag var på igår. Inget nytt men ändå svårt att ta till sig ibland. På slutet av föreläsningen pratade Magdalena Forsberg om hur hon jobbade med mål och motivation. Hennes tränare hade sagt åt henne att hon skulle le när hon tyckte att ett pass var jobbigt och tråkigt. Löjligt tänkte hon när hon höll på med ett rullskidepass i regn. Efter en stund tänkte hon att hon skulle ge sin tränares råd en chans. Hon började le. Passet blev roligare och enklare att ta sig igenom. Regnet slutade inte falla men ändå. Jag har tänkt på det när jag springer att jag ser väl sammanbiten ut, jag försöker le mot de jag möter men jag ska definitivt bli bättre på det. Mitt pass kommer, med Magadlenas tränares filosofi, bli roligare och även de jag möter får ett roligare pass då mitt leende smittar. Jag hörde en tjej som ringde in till Morgonpasset som berättade att hon gjorde high-five när hon mötte någon på sin löprunda. Det har jag funderat på om jag inte ska börja med. Jag har funderat så till den milda grad att high-five var precis det jag gjorde till funktionären på Stockholm City Trail som visade var jag skulle springa men jag tolkade att hen ville köra en high-five. En high-five då och då i spåret är jag övertygad om skulle ge en, om inte annat tillfällig, pepp i spåret.