Jag kan göra en pålstek

Jag har lätt att se helheter. Jag har lätt för att förstå hur saker hänger ihop. Jag har lätt för att snabb haja hur något fungerar. Men sen finns det vissa saker som jag bara inte kan få ihop. Väjningsreglerna till sjöss när en seglingstävlar exempelvis. Vem är närmast vinden? Jag vet inte. Har med lite coaching av mina kidds som suckande svarar ‘det är den där båten så klart’ på min fråga om vem som ska väja fått lite bättre koll. En annan grej som jag inte kunnat göra det är pålstek. Som seglare är pålstek en mycket användbar knop. Så när vi har lagt till och jag varit den som ska få tamparna att fästas i träd och båt så har jag helt enkelt försökt några gånger att få till en pålstek och sedan gett upp och överlåtit det till en annan av besättningsmedlemmarna. Övriga familjen, alltså besättningsmedlemmarna, har tyckt det varit pinsamt. Hur svårt kan det vara liksom? Men så i somras när jag än en gång fick en förevisning av hur jag skulle göra sa My, som visade mig, de förlösande orden ‘du ska ta tampen underfrån först’ och vips kunde jag göra en pålstek. Liksom Alfons som precis lärt sig knyta gjorde jag pålstekar en masse.

Det är konstigt hur vissa saker kan vara svåra, som om det finns ett motstånd att förstå. Eller är det helt enkelt så att en inte har fått det förklarat för sig på ‘rätt’ sätt?

så här gör du en pålstek

Löpning när den är som roligast

Jag gillar ju att springa. Springa själv. Springa med RundayMonday. Springa lopp. Springa med nära och kära. Peppa andra. Peppas. Det är kul att variera träningen. Jag mäter tiden och vill förbättra mig när jag springer lopp men inte annars. För mig är löpningen som roligast just så. På löpträningar med RundayMonday pressar jag mig själv inte med hjälp av tid utan de jag springer med. Under träningen lär jag mig vilka jag bör hänga på för att köra på lite extra. Jag lyssnade på Claes Hemberg i Maratonpodden och gillar hans inställning till löpningen. Han vill hitta det perfekta löpsteget vilket så klart gör att han springer fortare. Han hämtar energi i löpningen. När han reser gillar han att springa på de platser han besöker. Det är ett sätt att upptäcka staden han är i. Att springa i en stad, speciellt på morgonen innan staden har vaknat, är en speciell känsla. Du ser staden i ett annat ljus. Jag vet andra som tycker att utgå från en plats och springa x minuter åt syd, nord, öst och väst i en stad ger dig en bra bild av staden. Claes använder också sina rundor på olika platser som meditation. När han ska koppla av på kvällen blundar han och tänker på en bra runda han sprungit. En skön och lugn känsla

 

Oäkta – vad är det?

Var äkta. Var ärlig. De råden ges åt chefer. Eller de råden ges åt alla. Men vad är oäkta?

Oäkta för mig är när jag inuti inte kan stå för det jag för fram. Värst blir det jag känner att det syns på mig att jag inte alls håller med om de värderingar och beslut som jag, till synes, står bakom. Det är inte lätt att inte visa när det skaver. Hur länge kan en vara oäkta?

En härlig vinst!

Den första augusti var det dags för Möjaloppet. Jag och delar av familjen sprang loppet förra året och det var en bra avslutning på seglingssemestern och även i år tänkte vi avsluta på samma sätt. Möjaloppet är 12 kilometers löpning på vägarna på Möja samt delvis i terräng genom skogen. När vi seglar i Stockholms skärgård brukar vi då och då ta några löprundor på Möja, så även i år, så det är så klart extra roligt att springa ett lopp på ön. Under sommaren har min man berättat glatt för flera av de vi träffat att jag vann loppet förra året och minnsann skulle vinna i år igen. När vi lägger till i Kyrkviken på Möja kvällen innan loppet vet snart både båtgrannar och hamnvakten att det är Möjaloppet (och vinst) som hägrar. Nervositeten började göra sig gällande.

Lördagsmorgonen bjöd på blå himmel och härlig sol i sittbrunnen. Vi traskade till starten och jag tänkte att det här ska nog gå vägen. Jag visste ju att om inte någon riktigt snabb tjej skulle vara med i loppet så var mina chanser att vinna även i år stora. Starttutet ljuder och loppet drar igång. Efter någon kilometer säger löparen som springer bredvid mig ‘värst vad fort alla ska springa iväg i början, det här är mer mitt tempo’. Sträckan från Möjahallen mot Hamn rullar på. Jag har bra flyt i benen. Jag tänker att det är inte hela världen om jag inte vinner. Jag har också bestämt mig för att inte titta bakåt för att se hur nära närmsta tjej ligger. När vi springer in i skogen kan jag dock inte hålla mig utan kollar bakåt. Inte jättenära men inte heller långt bort ligger två tjejer. Min andning i skogen blir ansträngd. Att jag tittade bakåt fick mig att hänga på personen framför mig men jag kunde inte få till den lugna andning jag vet behövs för att det ska flyta på. Jag kommer ut ur skogen och tänker att de sista tre kilometrarna ska jag väl lyckas hålla undan i alla fall. Jag hör en löpare närma sig. På andningen och stegen tänker jag att det är nog ytterligare en kille som drar förbi men när löparen är längs med mig inser jag att det är min främst konkurrent om första platsen. Jag tänker att nu får det bära eller brista och två kilometer lägger jag in en extra växel och springer ifrån hon som precis kom ikapp mig. Jag tänker att egentligen orkar jag inte, egentligen vill jag inte men jag gör det för Jonas (min mans) skull. Efter en stund inser jag att hon har släpp och jag tänker att kommer hon igen så får hon springa förbi. Jag känner väl igen den sista biten på loppet för den har jag sprungit flera gånger denna sommar. När det är några hundra meter kvar möts jag av Markus, som sprungit 6 kilometersloppet, han springer med mig. Jag frågar om nästa löpare är långt bakom – ‘jag säger till när hon närmar sig’ är hans svar. Jag tar mig i mål som segarare och är extra glad över att jag lyckades ta i det där lilla extra som jag verkar ha så svårt att få fram ibland. Jag gav mig inte. En skön känsla i kroppen som firades med en toast Skagen och ett glas bubbel på Möja värdshus.

bild (72)
Pokalen där den passar bäst, bland sjökort och vhf.

Segrare toastskagen

Avundsjukan en orienteringskontroll

Jag kan bli avundsjuk. Avundsjuk på att hen har fått det där jobbet. Borde inte jag ha fått det? Avundsjuk på att hen har sånt stort umgänge, socialt liv. Hmm, när umgås jag ens med någon? Avundsjuk på att hen tog plats. Min plats!

Avundsjukan säger en något sa en vän. Jag funderar på varför exempelvis att någon tar plats får mig att känna som jag gör. Ofta inser jag sedan att jag inte vill byta med personen. Det blir som en orienteringskontroll som jag checkar av. Smart. Själv har jag ibland sagt till hen jag är avundsjuk på att jag är det och vips har avundsjukan försvunnit.

jealous
gapingvoid.com

Alla sammanhang en tror sig vilja vara del av

Alla dessa sammanhang som en vill vara en del av men som ändå inte känns som en är en del av. En står liksom utanför, på andra sidan glasrutan och tittar på utan att vara delaktig. En deltar inte. En är åskådare. Är drivet att vara med i gemenskap så stark undrar jag? Att det är så lätt att sugas in i gemenskapen och vilja ta del av den. Troligen. När jag börjar sortera ser jag tydligt att det finns saker och sammanhang som är viktiga men ändå inte för mig. Det är det som gör det svårt. Att ta bort det viktiga är ju inte att sluta bry sig. Det gäller bara att inse det.

sammanhang
från gapingvoid.com

Stanna upp, stanna kvar

Jag tror att vår tids stora utmaning handlar om att stänga av.
Vems tankar är det jag går runt med om jag aldrig hinner tänka efter? Om jag aldrig ser på mitt liv utifrån, om det aldrig är tyst?
Inte mina egna i varje fall.
Löparens hjärta – Markus Torgeby

Markus ord har fastnat i mitt huvud. Vems tankar är det jag går runt med om jag aldrig hinner tänka efter? Om jag inte reflekterar är det ens mitt eget liv jag lever. Lever jag någon annans liv? Vad händer med våra känslor? Stannar vi någonsin upp i dem? Eller går vi bara vidare, mot nästa känsla? Tänk att stanna kvar i rädslan eller glädjen och bara var där en stund tills känslan ebbar ut.

Hur coachande är jag egentligen?

Jag lever i tron att jag utövar ett coachande ledarskap. Att jag får de jag jobbar med att komma fram till lösningar och prioritering utan att jag ger dem svaret. Men häromdagen när jag träffade en person som hjälpt kollega på sitt nya jobb prioritera och då fick återkopplingen att hen är inte är agil började jag fundera. Hur coachande är jag? Egentligen? Är det jag som prioriterar eller får jag den jag pratar med att själv göra prioriteringen utifrån de frågor jag ställer? Det kanske inte spelar så stor roll så länge personen ifråga har fått hjälp och känner sig tillfreds med det. Eller? Det slår mig också att det inte är så konstigt att många chefer inte coacher eftersom på det sätt de tror sig coacha, som personen jag träffade, inte alls är coaching.

Ledarskap sker oftast oplanerat, ostrukturerat, omedvetet, oregelbundet och inkonsekvent

En forskargrupp som tittar på hur chefer leder har tydligt sett att chefer inte leder som de tror och som de själva anser är bäst. Ett coachande ledarskap där chefen uppmärksammar, följer upp och utvärderar anser sig cheferna ägna 40 % av sin tid åt medan det i verkligenheten är upp till 2 % av tiden. Det som efterfrågas minst, att instruera, informera, diskutera, reflektera, är det som cheferna i studien ägnar sig mest åt – 90 % av tiden. Varför blir det så här då?

– Vi strösslar med cirka 25  000 beteenden utan att riktigt ha koll på vilka vi använder och hur det påverkar medarbetarna. Ledarskap sker oftast oplanerat, ostrukturerat, omedvetet, oregelbundet och inkonsekvent, säger Simon Elvnäs.

Istället för att utgå från medarbetarnas behov utgår cheferna från sitt eget tänk. Kan det vara så att cheferna inte litar på sina medarbetare undrar jag? Eller att de inte litar på sig själva? Eller att de inte förstår att andra inte är som de själva? Det ska bli spännande att läsa mer om vad Simon och hans forskargrupp kommer fram till när arbetet är klart senare i år. Och givetvis fulls tankarna med hur pass coachande vs instruerande jag är…

alla människor är irrationella

 

Barfotalöpning i elljusspåret

Som barn har vi ett naturligt löpsteg. Vi sätter i tårna först. Med löpskor blir det inte lika naturligt om när vi springer barfota. Automatiskt sätter vi i främre delen av foten först. Igår på min sjukilometerssväng tog jag helt sonika av mig skor och strumpor när jag kom till elljusspåret och gömde dem under en gren och löv och sprang barfota ett drygt tvåkilometersvarv. Lite grus, lite barr och lite blött här och där men det kändes riktigt härligt och lätt för ben och fötter. Kände mig som Zola Budd :D. Vet inte om den flygande känslan kom från att mitt löpsteg hade tydligare framfotsisättning eller om det var den nära kontakten med marken som fick fötterna och kroppen att reagera. När jag sedan satte på mig strumpor och skor och joggade hem så fanns den sköna känslan i fötterna kvar även om löpsteget kändes tyngre. Att springa en runda barfota ska minnsann bli ett återkommande inslag i min löpning.
bara fötter efter löpning utan skor