Parallella monologer

Du kan väl sitta här så kan vi prata innan jag åker? Nej, tänker jag instinktivt. Inte för att jag inte vill lyssna utan för att mitt huvud är fullt med det JAG ska göra. Me, myself and I.

Det brukar påpekas att vi har fått två öron och en mun och att det betyder att vi ska lyssna mer än vad vi pratar. Jag upplever att vi är bra på att lyssna på poddar, serier och olika klipp (visst de tittar vi på också) men lyssna på de nära oss som har något att säga är inte lika lätt. Vi avbryter lätt och kommer med reflektioner och analyser när vi egentligen bara borde lyssna. Lyssna. Ta in. Begrunda. När något hemskt händer tittar vi alla på varandra och säger att nu ska vi minnsann se till att lyssna på varandra mer och uppmanar andra att göra samma sak men lite händer. När Marlyn Manson i Bowling for Columbine får frågan vad han skulle säga om han till ungdomarna i Columbine svarar han ‘I wouldn’t say a single word to them I would listen to what they have to say, and that’s what no one did.’

Jag försökte lyssna mer än jag pratade under delar av sommaren. Jag lyssnade och ställde frågor men undvek att komma med en liknande historia som den jag lyssnat på men mig själv i fokus. Jag vet dock att jag igår stängde öronen helt när jag hade möjlighet att lyssna på vad ett av mina barn hade att säga. Dumt.

Det är klart att en inte bara vill lyssna på andra utan även bli lyssnad på men ibland vid middagsbord pågår parallella monologer istället för diskussioner. Intressant fenomen men knappast givande för någon annan än betraktaren som sitter en bit bort.

One thought on “Parallella monologer

  1. Pingback: Det är skillnad på att borsta tänderna och att göra rent tänderna | Helen Kreutz-Bolander

Comments are closed.