Tacka vet jag backar

Att spring lopp tycker jag kryddar min löpning. Det är pirrigt vid start och det är kul att spurta i mål. Loppen har blivit en viktig del av min löpning. Att jag i stort har förbättrat mina tider har så klart bidragit till att jag gärna ställer mig på startlinjen. Under förra året insåg jag att ge det där lilla extra tydligen inte var så enkelt. Jag tror helt enkelt att jag behöver gå in i väggen under ett lopp för att inse att jag överlever. I lördags skulle jag springa Women’s health half marathon och tänkte innan att runt 1.33 borde jag kunna springa eftersom jag tar mig runt ett terränglopp på 2 mil på den tiden. Men icke sa Nicke. Benen kändes tunga. Jag blev omsprungen av andra löpare på lätta ben. I mål på 1.39.19 kände jag mig inte alls nöjd. Blev dock lite nöjdare efter en massage av lår och vader som Axelsons bjöd på efter loppet. Faktum var att jag under loppet funderade på om det inte är så att jag ska sluta att springa lopp eftersom det kändes som om benen inte ville få mig runt banan.

Efter gårdagens Salomon City Trail tror jag dock att det helt enkelt är så att jag ska välja typ av lopp. Flacka lopp är inget för mig. Det behövs backar, uppför och nerför, för att jag ska känna flyt i benen. Backar där jag kan med fullt fokus ta mig upp och nerförslöpning där jag kan återhämta mig. Liksom förra året när jag sprang detta lopp hejade jag och peppade de jag mötte och sprang med. Det ska jag ju göra jämt :). Det ger en extra dimension och gör loppet så mycket roligare för mig och även andra – de ler ju! Mot slutet sa löparen bakom mig ‘du är så full av energi och peppande men jag orkar inte hänga på längre’. Så kan det så klart vara men hoppas jag gav hen lite mer energi.

glad löpare
Glad och nöjd efter Salomon City Trail
tveksamt löpsteg
Inte så stolt över detta löpsteg som fångades på Women’s health half marathon

 

2 thoughts on “Tacka vet jag backar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *