Alla vill bli sedda

Jag åt lunch med NN häromdagen, sa chefen jag träffade. Hen lyste. Verkar bara som om hen ville få lite uppmärksamhet.

Det konstiga med det chefen sa var inte att hen hade lunchat med en medarbetare utan att hen verkade förvånad över att en lunch och uppmärksamhet kunde få en tillsynes tyst och inte så nöjd medarbetare mer pratig och glad. För mig är det självklart att vi alla vill ha uppmärksamhet. Vissa visar det mer än andra mellan alla vill vi bli sedda och bekräftade. Om vi inte syns finns vi ju inte. Att osynliggöra personer på möten genom att inte låta dem komma till tals eller låtsas att en inte hör vad de säger är riktigt effektivt för att få personer att krympa ihop som människor. Ibland kan ett hej på morgonen räcka även om jag anser att mer än så behövs för att ge medarbetare en uppmärksamhet de, enligt mig, har rätt till av sin chef.

Om jag inte syns finns jag inte

Ser ni mig? Hallå, här är jag. Vid vårt matbord är det fullt av prat och livligt. Ibland kan det vara svårt att få sitt utrymme, att synas, vid vårt matbord. Det är viktigt att bli sedd. Om jag inte syns finns jag inte. Jag vill synas för att jag är jag. Jag vill synas för att jag gör saker som gör skillnad. Det är lättare att se de som hörs. För att se dem behöver jag inte anstränga mig. De syns automatiskt. Men de andra då? De behöver också ses, av mig och andra. Om ingen ser dem finns även risk för att kunskap de har missas.

Jag tänker på den där chefen som hellre pratade om sig själv på medarbetarsamtalen än medarbetaren hen hade samtal med. Den chefen såg inte medarbetarna. När jag får frågan ‘har du blivit av med gipset?’ och jag svarar ‘ja, det var över en månad sedan jag tog bort det’ då undrar jag om jag verkligen syns. Ibland verkar inte ens knallrosa strumpbyxor hjälpa.