Tar vi jobbet på för stort allvar?

Det är inte liv och död
det är bara bröd.
Karin Bodin vd på Polarbröd

Tar vi jobbet på för stort allvar? På väg till jobbet idag lyssnade jag på Eva Ekedahl som samtalade med Anna Serner i Karriärpodden. Anna berättade att hon när hon var ung och var ute och reste slogs av att vad hon jobbade med då inte var viktigt utan vem hon var och (samt hur magen mådde). Att vara Anna och inte jobb-Anna har hon fortsatt att vara i sina olika chefsroller. Är det så att vi lägger för stor vikt på att få vår identitet via det vi jobbar med? När Anna började som vd på Filminstitutet träffade hon ett halvtimmes samtal med var och en. Samtalet gick ut på att Anna ville lära känna mäniskan hon pratade med och inte hur hen hade det på jobbet eller vad hen tyckte Anna skulle ta tag i på sin nya post. En av de Anna pratade med hade jobbat på Filminstitutet i 40 år men hade aldrig tidigare pratat med högsta chefen.

I min första chefsroll valde jag medvetet att inte vara så öppen om mig själv till min medarbetare. Det kändes då som en trygghet att ha en gräns. Jag engagerade mig gärna i mina medarbetare men ville ha distans. Idag känns så som jag tänkte då helt fel. Jag är ju jag. Helen.

Att tänka som Karin på Polarbröd, att det bara är bröd och inte liv och död, anser jag vore bra för oss alla (som inte har jobb som handlar om liv och död). Det skulle ge oss en självdistans som skulle hjälpa oss att kunna stanna upp och tänka till och inte rusa iväg och bara göra.