Idrott för alla

I höstas lyssnade jag tillsammans med ledare i Sollentuna FK när Sofia B Karlsson och Camilo Laserna berättade om Fotboll för alla. Som förälder till idrotttande barn samt som på olika sätt engagerad i de föreningar de idrottat i är det arbete som Sofia och Camilo gör magiskt. Och viktigt. Sofia berättade om att hon via Karolinska institutet undersökt varför så få killar sökte sig till utbildningar hos KI som exempelvis sjuksköterska. Hon jobbade med en grupp unga fotbollskillar. Det visade sig att alla hade föreställningar hur de skulle vara som killar som de sammanfattade i Olof Mellberg-mannen. Det var de förväntningarna de levde upp till i omklädningsrummet, på planen och när de sökte till olika utbildningar. När de sedan gick igenom vem Olof Mellberg-mannen var ville ingen av killarna vara sån. Att titta på de filmer som Fotboll för alla tagit fram ger oss alla som föräldrar och individer tankeställare. Vad är det jag säger egentligen när jag står vid sidan av planen och hejar på? Är det verkligen hejar jag gör? Varför blåser domaren vid minsta kroppskontakt när min dotter spelar fotboll medan hen inte blåser alls när min son spelar?

Sofias och Camilos jobb är viktigt och trots att Sofia efter hot nu inte längre är aktiv i AIK önskar jag med hela mitt hjärta att resten av föreningssverige tar stafettpinnen vidare. Jag anser att föreningslivet har ett inkluderande och fostrande ansvar och bör jobba med de frågor som Fotboll för alla tar upp.

Fotboll för alla

Bara fyra vet var de ska göra mål

Idrottsmetaforer är vanliga i ledarskapssammanhang. Vem vill inte leda ett lag där alla samarbetar för att att göra mål? Är det inte det en chef gör? Eller i alla fall tror hen gör. När författarna av Chefen gör skillnad översätter hur det ser ut i amerikanska företag till en fotbollsplan är det uppenbart att det inte är det som en chef redan gör. Tydligen är det så här det ser ut

  • Bara fyra av de elva spelarna skulle veta var de ska göra mål
  • Bara två i laget skulle bry sig
  • Endast två av de elva skulle veta i vilken position de spelar och veta exakt vad de förväntas försöka åstadkomma
  • Alla utom två skulle tävla mot någon i det egna laget istället för motståndarlaget
Läskigt. Det borde i alla fall varje chef tycka eftersom hen varken lyckas få sina medarbetare att veta vad de ska åstadkomma på jobbet och kanske inte heller inser att så är fallet. Att förmedla vad målet är och i vilken riktning laget ska springa verkar dock inte alltid vara så lätt för en fotbollstränare heller trots att det för mig som åskådare är ganska tydligt vad allt går ut på. Vissa spelar verkar hellre missa målet själva än att passa en medspelare som på ett enkelt sätt hade sett till att laget vann matchen. Men det är ingen tröst. När inte alla vet var de ska göra mål eller vilken position de spelar måste något göras.

Tack och hej, leverpastej

Efter fyra år i styrelsen i Sollentuna Fotboll IF, det sista som ordförande, säger jag tack och hej. Jag ser stolt tillbaka på att dam-/tjejfotbollen i föreningen under mina år fått mer fokus samt att arbetet med sammanslagningen av Sollentuna Fotboll och Sollentuna United till Sollentuna FK är i hamn. Många erfarenheter rikare, både bra och mindre bra, hoppas jag nu att någon annan tar över rollen att på styrelsemötena att ropa ‘och tjejerna’ åtminstone två gånger. Hemma korkas champagnen upp – äntligen inga fler fotbollsmöten!

Helt ute ur matchen är jag faktiskt inte utan är ordförande i valberedningen under ett år.

Nå tjejerna med förebilder och mer teknik

På ett frukostmöte för någon månad sen diskuterades det livligt hur fler kvinnor ska lockas till IT-branschen och hur dessa kvinnor, och de som redan finns, ska finnas med i ledningsgrupper. När detta diskuteras kommer givetvis frågan om hur vi får tjejer att välja tekniska utbildningar. En av deltagarna på frukostmötet, från Microsoft, nämnde Digigirlz och påpekade att det är svårt att fånga tjejerna igen efter Digigirlz ‘när de blir intresserade av killar och så’. Hmm. Det finns givetvis inte en enskild orsak till att tjejer inte väljer tekniska utbildningar men att avfärda det med att tjejer får andra intressen, som killar och smink, känns igen från idrottsvärlden och är lika dålig där som här med att förklara bortfallet. Även killar som slutar med sport eller väljer andra utbildningar gör ju det för att intresset falnar. En tjej, som jag diskuterade detta med, beskrev det hela så här

Jag spelade fotboll som barn upp till 16-årsåldern, och älskade det. Jag slutade i “sminkåldern” men anledningen var inte smink. Det var helt enkelt i 16-årsåldern jag insåg att jag som tjej inte skulle kunna bli fotbollsproffs. Jag kunde inte bli Ronaldo (som var den stora idolen) och det ledde till att det infann sig en hopplöshet och till slut försvann passionen.

Det behövs förebilder så klart! Det behövs helt enkelt fler girls who code och de lockas inte av att de initiativ som riktas mot tjejer, ibland, läggs på för låg nivå på initiativ som riktas till tjejer. När min dotter var på Digigirlz var det mer fokus på Word och att göra presentationer i Powerpoint snarare än att jobba med video och musik som säkert skulle locka mer och ge mersmak. Eller varför inte fokusera på att förändra en blogg med hjälp av programmering. Mer förebilder och mer teknik.