Onödigt rabbla CV vid intervju

Du ska intervjua en tänkt ny medarbetare. Du har fått hens CV. Du har läst på. Nu sitter ni där mittemot varandra. För att få ut det bästa av den tid ni har avsatt för intervjun så skippa att låta den du ska intervjua rabbla upp sin livsjobbhistoria. Jobbhistorian har du fått, och läst, i CV så den bör både du och intervjuoffret ha koll på. Satsa istället på att ställa frågor om jobbet som hen ska utföra. Hur gör du för att [xx]? Måla upp ett scenario och be den intervjuade beskriva hur hen skulle hantera situationen eller ta sig an uppgiften. Nu får du möjlighet att se hur den intervjuade tänker och agerar när hen ställs inför olika situationer. Självklart får du med de delar av CV som den intervjuade vill lyfta upp eftersom de med all säkerhet kommer automatiskt som exempel när hen svarar på dina frågor. Jag tycker att detta är ett mycket bättre sätt att se om personen ifråga skulle passa för jobbet än att prata om vad hen har gjort.

Kör hårt. Intervjua på.

Du hör det du hör

Du hör inte vad jag säger. Du hör det du hör.

Ibland blir det med all önskvärd tydlighet klart att den jag pratar med inte hör vad jag säger utan hör det hen hör. Vi har alla våra valda sanningar i vår ryggsäck utifrån vilka vi tolkar det som sägs till oss. Inte så konstigt att det ibland, eller ofta, inte blir som en tänkt eller att det blir missförstånd.

Tala inte om för mig hur jag ska göra. Jag gör som jag gör.

Även om jag själv vet att jag ändrar mig lättare om jag kan se vad jag ska ändra och varför om jag kommer på det själv talar jag ofta om för andra vad de borde göra eller inte borde göra. Reaktionen är (kanske inte så tydlig men) ‘vem tror du du är som kan säga åt mig hur jag ska göra?’. Bättre är att ställa frågor och få hen du vill hjälpa att komma på lösningarna själv.

Med detta sagt undrar jag varför jag inte lär mig…

Vi beskriver inte den verklighet vi ser. Vi ser den verklighet vi beskriver.

En måndag full med frågor

Varför visar jag upp den bild av mig själv som jag gör? För att jag vill? För att det förväntas av mig? Vad är det för styrkor jag trycker på när någon frågar vad jag är bra på? Varför säger jag att jag är bra på vissa saker och inte bra på andra? Är det så att jag har bestämt mig för vad jag är bra på och vad jag är mindre bra på utan att relektera så mycket över det? Är bilden av mig sann? Finns det en sann bild? Varför blir alla gladare när det som förväntas sägs även om alla påstår att de gillar det oförväntade?

Hämtad från gapingvoid.com

Öppenhet skrämmer men lönar sig

Jag vet att öppenhet lönar sig. Både på kort och lång sikt. Ändå är det så att öppenheten skrämmer. Det är lätt att ta till mörkning och tystnad. I stunden kan det kännas lättare. Genom att vara öppen kan frågor och funderingar komma. Frågor och funderingar som man helst vill undvika. Men genom att vara öppen är det också enklare att inte ha svar på alla frågor. Och vet ni vad? Öppenhet driver också delaktighet och initiativförmåga. Det var ju det jag visste.