Ord som sätter sig i kroppen

Texter som slår an fastnar i huvudet och rullar på repeat. De får igång mina tankar. De kan få mig att se sånt jag tidigare inte sett. Texter som slår an ger mig bilder i huvudet som jag bär med mig. Sånna texter skriver Katja Janford. Sånna texter skriver Anna Eriksson-Skarin. Deras ord berättar en historia. En historia som sätter sig fast i huvudet. Och i kroppen.

hushållsost

Text av Katja Janford

Text av Katja Janford

Text av Katja Janford

Här hittar du Annas känslolåtar på Spotify.

 

Fram för bättre möten

Usch, vi har bara möten.
När ska en göra allt som det pratas om på alla möten?

Pappan satt där i pausen på sonens fotbollsmatch och suckade. Det han ger uttryck för känns igen hos många. Alla dessa möten. Till vilken nytta? Att kommunicera är grundläggande för att saker och ting ska flyta på och gå åt det håll som är tänkt. Möten är en viktig del i den kommunikationen. Några enkla sätt för att få bättre möten är följande

  • Bestäm syftet med mötet – ska vi diskutera? besluta?
  • Fundera på vilka som behöver vara med på mötet – bjud bara in de som behöver vara med. Om någon inte behöver vara med på hela mötet bjud in hen under en del av mötet.
  • Sätt agenda för mötet och distribuera till alla mötesdeltagare.
  • Distribuera underlag till alla mötesdeltagare innan mötet.
  • Gå igenom agendan vid mötesstart.
  • Sätt mötesregler – exempelvis bara den som presenterar eller antecknar får ha dator uppe.
  • Som mötesdeltagare – kom förberedd!
  • Sammanfatta mötet vid mötets slut.
  • Distribuera anteckningar så snart som möjligt efter mötets slut.

Ett annat tips för bättre möten som min man tog upp igår är att avsätta lite tid i början på ett möte åt de mindre viktiga frågorna samt ta de frågorna stående.

Glöm inte heller bort att syftet med ett möte bara kan vara att prata av sig.

Jag vet inte

Har du haft en chef som vågar säga jag vet inte? Är du en chef som vågar säga så? Ibland när en inte vet kan svaret bli ett uppgivet jag vet inte men det är snarare ett nyfiket jag vet inte som ska vara svaret.  Klara Adolphson lyfter i sin bok Chef kan du vara själv fram hur förändringskompetenta chefer bör agera och just att våga säga att hen inte vet är något som hon lyfter.

Jag vet inte. Vi testar. Vad tror ni?

Att säga att hen inte vet är läskigt för de flesta chefer. Det är en känsla av att blotta sig. Men med handen på hjärtat så har väl inte du fått chefsrollen för att du kan allt utan för att du kan får organisationen att gå framåt och åstadkomma saker.

Klara påpekar att även hon övar på att våga säga att hon inte vet. Lisa Lindström och Josef Fares är duktiga på att svara att de inte vet på frågan hur de ska göra när de helt enkelt inte vet det. Det är ett sätt att få igång gruppen att ta fram en lösning och det skapar lärprocesser samt feedbackloopar, vilket ger en lärande organisation. När Klara sagt att hon inte vet så händer det mycket med gruppen, ett undersökande klimat skapas. Även tillit. Tillit till att det löser sig. Tillit till varandra. Tillit till kunderna. Tillit till att en kan. Tillit, och öppenhet, är nyckelfaktorer för att skapa innovation.

Kommunikation ger proffsighet

Om du berättar att ni inte hinner några veckor innan deadline kan vi lösa det men kommer du dagen innan då blir jag arg.
Sagt av kund tilll kollega

Proffsighet i yrkeslivet handlar om kommunikation. Att meddela vad som händer. Att meddela vad som inte händer. Att fråga när en inte förstår. Att se till att andra förstår. Proffsighet i yrkeslivet handlar också om att lägga lagom med tid. Blir funktionen jag gör 10 gånger bättre om jag lägger 20 timmar på den än 2? Troligen inte. Så idag hoppas jag att du liksom Paulina inser att proffsighet inte handlar om att hinna med allt.

proffsighet

Outtalade förväntningar

Varför händer inget? Varför gör de inte det de ska? Hur svårt kan det vara att göra rätt?

Det är alltför vanliga frågor på arbetsplatser. Trots frågan varför funderas det inte på varför utan istället ställs krav. Gör ditt jobb! Med din lön borde du kunna göra rätt. Men hur ska en kunna utföra sitt jobb när förväntningar och förutsättningar inte är tydliga? Utifrån det jag vet så utför jag uppgifterna såsom jag anser förväntas av mig. Givetvis bör jag stämma av vad som förväntas av mig om det för mig är oklart. Det är dock alldeles för vanligt och enkelt att tycka att andra inte gör sitt jobb utan att själv se sin del i det hela.

Vi istället för jag

Ibland stöter jag på dem, de där personerna som säger vi och inte jag när de egentligen borde säga jag. Visst kan det låta härligt. Vi jobbar tillsammans. Inte enskilt. Inget jag här. Nu är det så att samma personer inte pratar om vi i alla sammanhang. Vi blir ett sätt att medvetet, men även subtilt skulle nog någon säga, ifrånta sig själv ansvaret och lägga ut det på oss iställlet mig själv. Smart kan tyckas om det gäller svåra frågor eller kluriga uppgifter. Bättre vore dock att be om input och åsikter men behålla beslutfattadet och uppdraget själv. Eller tydligt lägga över ansvaret på en annan person om det är mer lämpligt. Men inte att i en mening säga vi istället för jag.

Klokare av att lyssna

Hur ska vi lösa detta? Det är en svår situtation. En kollega i ledningsgruppen har en idé. Jag tror inte det är den bästa idén. Jag tar mig tid att ta upp problemet med en medarbetare. När vi har resonerat ett tag faller allt på plats.

– Det är viktigt att lyssna på medarbetaren för att lära sig. Medarbetarna har ofta fördjupande kunskaper som chefen kanske inte har, och de jobbar ofta närmare verksamheten och har därför erfarenheter som chefen kan lära sig av. Chefen är den som fattar besluten men om jag som chef inte lyssnar på medarbetarna ordentligt kanske jag fattar felaktiga beslut. Tidigare var det den som satt i toppen som visste mest om saker och ting. Idag finns kunskapen hos medarbetaren, som jobbar ute i verksamheten.

Pär Eriksson, författare till Tio tankar om ledarskap

Jag tror inte att det tidigare var den som satt i toppen som visste mest utan jag tror snarare att det är så idag att chefen har insett att hen inte vet bäst. I alla fall på vissa arbetsplatser. Jag blir så mycket klockare när jag tar mig tid att lyssna. Lyssna på medarbetare. Lyssna på andra. Lyssna på barn. Och även lyssna på poddar och andra program. Och böcker.

Analysera mer än löpningen

…det gör att du får en sittande stil när du springer…

Idag damp löpanalysen från löphelgen ner. Plötsligt inser jag varför jag ser ut som jag gör på de bilder jag ser av mig när jag springer. Jag ser inte alls så lätt ut som jag kan känna mig utan ser ganska plågad ut. Klart som korvspad att det är plågsamt att springa sittande 🙂 Det finns en del att förbättra. Bara att dra igång.

Tidigare idag diskuterade jag med mina medarbetare varför det som jag anser ska göras blir gjort. Är det jag som kommunicerar otydligt? Efter löpanalysen ser jag att analyser av hur jag kommunicerar vore intressant. Hur tydlig är jag? Hur öppen är jag? Jag gjorde ett Myers-Briggs test en gång för några år sedan men jag minns inte mitt resultat förutom att kombinationen jag fick var udda. Antar att det betyder något… Att få höra hur jag är/uppfattas utifrån är så klart skrämmande men också nyttigt om jag vill ta några steg framåt. Det gäller både löpningen och arbetslivet med ledarskap och kommunikation.

Tvingas förstå varandra på djupet

Idag läser jag om svensken Martin Strömberg som ska vara med på en av båtarna i Volvo Ocean Race samt tjejbåten Team SCA och ser att vi i våra arbetsgrupper, och andra grupper, kan lära oss mycket av hur de har de har varit tvungna att jobba med gruppen. I tjejerna fall är det deras ofta påtalade brist av erfarenhet att segla båtar under de förhållanden som Volvo Ocean Race innebär medan det i Martins teams fall är kunskapskillnader skillnader inom gruppen och kommunikations- och kulturkrockar. Gemensamt är att det har varit tydligt för alla att det alla har sina egna sanningar och därför har de jobbat med att hitta gemensamma sanningar för att klara av utmaningen. Utdraget ur artikeln med Martin nedan beskriver det jättebra. Något vi ska ta till oss även om det i många fall är otydligt att alla i en grupp har en egen uppfattning hur en jigg ska sättas.

– Jag tror vi har haft en fördel av att vi dels har haft stora kommunikationsproblemen parallellt med att en del kulturkrockar ställt till det. Vi har tvingats vara väldigt noga och tagit varenda detalj från början, säger han.

Konkret: fransmännen har varit (och är) ungefär lika ovilliga att prata engelska som kineserna varit dåliga på det. Och när det kommer till själva seglingen har kineserna varit lika obenägna att ”erkänna” att de inte förstått som fransmännen varit tvärsäkra på att de alltid har rätt. Mitt emellan har Martin Strömberg stått – som den medlande svensken.

– Det fina är att vi tvingats börja förstå varandra på djupet. Ta en fullblodsproffsbesättning som till exempel den på Abu-Dhabi. Där tror sig alla veta exakt hur en perfekt jibb-sättning går till, när det i själva verket finns åtta olika uppfattningar. Det leder ofta till konflikter.

– Vi har varit tvungna att komma överens om hur det ska gå till och har inte åtta potentiella skeppare ombord som alla vill bestämma, förklarar Martin.

DN 10 oktober 2014

gennaker

Varifrån blåser det?

Du hör det du hör

Du hör inte vad jag säger. Du hör det du hör.

Ibland blir det med all önskvärd tydlighet klart att den jag pratar med inte hör vad jag säger utan hör det hen hör. Vi har alla våra valda sanningar i vår ryggsäck utifrån vilka vi tolkar det som sägs till oss. Inte så konstigt att det ibland, eller ofta, inte blir som en tänkt eller att det blir missförstånd.

Tala inte om för mig hur jag ska göra. Jag gör som jag gör.

Även om jag själv vet att jag ändrar mig lättare om jag kan se vad jag ska ändra och varför om jag kommer på det själv talar jag ofta om för andra vad de borde göra eller inte borde göra. Reaktionen är (kanske inte så tydlig men) ‘vem tror du du är som kan säga åt mig hur jag ska göra?’. Bättre är att ställa frågor och få hen du vill hjälpa att komma på lösningarna själv.

Med detta sagt undrar jag varför jag inte lär mig…

Vi beskriver inte den verklighet vi ser. Vi ser den verklighet vi beskriver.