Anpassa chefsrollen

Kom igen nu! Tänk om fler tänkte som Ewa Swartz Grimaldi att chefsrollen måste anpassas för att den ska gå att kombinera med föräldraskap. Det skulle gynna alla, föräldrar och andra. Precis som hon funderar jag när jag läser om en kvinna som tar en paus. Varför alla dessa kvinnor i artiklar om att varva ner och jobba lite mindre en stund för att sedan jobba mer? Borde det inte finnas ett intresse från arbetsgivaren att det ska fungera? För alla.

Visst är det så att kvinnor nu kan nå i princip vilka toppositioner som helst. Vi ska nog till och med erkänna att det i vissa lägen kan vara en fördel att vara kvinna, det är inom många områden politiskt korrekt att anställa oss. Men hur är det sedan för oss på arbetsplatsen – fungerar det där?

Mitt svar på den frågan är ett kort och koncist: nej. Ledningsgrupperna i olika verksamheter har ännu inte lyckats anpassa arbetsplatsen och chefsrollen så att den är fungerande för kvinnor med barn. Inte för män med barn heller för den delen, men nu tillåter jag mig att prata om kvinnor, eftersom det för tillfället är det största problemet.
Ewa Swartz-Grimaldi i chef.se (artikeln finns inte längre)

Samma sak säger också Anne-Marie Slaughter, professor vid Princeton, som i somras skrev en artikel ‘Why women still can’t have it all‘ i the Atlantic.

De kvinnor som har lyckats nå toppen, och som också är mödrar, antingen övermänskliga, egenföretagare eller så förmögna att de kan köpa den hjälp de behöver. Dagens arbetskultur gör det extremt svårt för kvinnor att nå toppen. För män räcker det med att vara begåvade för att gå långt, medan kvinnor måste vara extremt talangfulla, ha en superstark drivkraft och en enorm skicklighet i att hantera sin tid.
Anne-Marie Slaugter i DN Världen 20121029

Att som Riksbanken ha en personalpolitik som ser till olika individers behov är långsiktigt och framåtriktat. Även Doberman med vd Lisa Lindström i spetsen påpekar vikten av att se till olika individers behov och att ha en företagskultur som präglas av öppenhet och tillit. Jag har svårt att se att så många verkligen tror att bara någon jobbar 60-80 h i veckan passar hen som chef eller på ett toppjobb. Kompetens och att vara duktig på det hen gör måste ju vara mycket mer värt.

Historielektioner med Stil

Ett radioprogram som jag verkligen njuter av att lyssna på är Stil i P1. Det förgyller resan hem från jobbet och räfsningen ute i trädgården. Jag får höra Kakan Hermansson berätta sin fascination för naglar och den genusdiskussion hon måste ha om detta, frågan om feminism står i motsättning till mode tas upp av bland andra Nina Lekander, har kvinnor och män samma smak när det kommer till mode – det har de inte om man får tro Kerstin Sandels. Idag köper vi fyra gånger så mycket kläder som för 30 år sedan får jag veta när kvalitet och det så kallade demokratiska modet tas upp. Kommer det ändras undrar jag när jag? Jag gillar kläder med färg och det blir så klart extra intressant att lyssna på antikens färgregler och jämföra med idag då det är fritt fram (i alla fall enligt mig) för alla att klä sig i vilken färg de vill. Märthaskolan, Augusta Lundin och Fadi El Khoury fascinerar så klart med sin couture. Stil är för mig inte bara en lektion i mode utan även en lektion i historia. Historielektioner om kvinnor, samhället, människor och demokratisering.

Stil fick ytterligare en dimension när jag lyssnade på Kristoffer Triumfs intervju/samtal med Susanne Ljung i Värvet. Jag gillar Susanne. Och Stil.

Nå tjejerna med förebilder och mer teknik

På ett frukostmöte för någon månad sen diskuterades det livligt hur fler kvinnor ska lockas till IT-branschen och hur dessa kvinnor, och de som redan finns, ska finnas med i ledningsgrupper. När detta diskuteras kommer givetvis frågan om hur vi får tjejer att välja tekniska utbildningar. En av deltagarna på frukostmötet, från Microsoft, nämnde Digigirlz och påpekade att det är svårt att fånga tjejerna igen efter Digigirlz ‘när de blir intresserade av killar och så’. Hmm. Det finns givetvis inte en enskild orsak till att tjejer inte väljer tekniska utbildningar men att avfärda det med att tjejer får andra intressen, som killar och smink, känns igen från idrottsvärlden och är lika dålig där som här med att förklara bortfallet. Även killar som slutar med sport eller väljer andra utbildningar gör ju det för att intresset falnar. En tjej, som jag diskuterade detta med, beskrev det hela så här

Jag spelade fotboll som barn upp till 16-årsåldern, och älskade det. Jag slutade i “sminkåldern” men anledningen var inte smink. Det var helt enkelt i 16-årsåldern jag insåg att jag som tjej inte skulle kunna bli fotbollsproffs. Jag kunde inte bli Ronaldo (som var den stora idolen) och det ledde till att det infann sig en hopplöshet och till slut försvann passionen.

Det behövs förebilder så klart! Det behövs helt enkelt fler girls who code och de lockas inte av att de initiativ som riktas mot tjejer, ibland, läggs på för låg nivå på initiativ som riktas till tjejer. När min dotter var på Digigirlz var det mer fokus på Word och att göra presentationer i Powerpoint snarare än att jobba med video och musik som säkert skulle locka mer och ge mersmak. Eller varför inte fokusera på att förändra en blogg med hjälp av programmering. Mer förebilder och mer teknik.