Än har jag inte nått min peak

Jag tänker aldrig utsätta mig för det igen, säger en i gänget när vi pratar om att inte ha något direkt att vinna men allt att förlora. Utmaningen hen ställdes inför var tydligt i hens fördel. Hen skulle helt enkelt vinna. Vid vinst skulle gratta beundrande utan säga ‘så klart att du skulle vinna’. Men om hen förlorade så skulle alla höja ögonbrynen och säga ‘det där skulle du ha vunnit’. Så klart är det inte en bekväm känsla som jag själv upplevde när jag för några månader sen stod jag där på startlinjen inför Möjaloppet. Ett lopp jag sprungit två gånger tidigare och vunnit. Jag hade mer att förlora än att vinna. Och det var precis vad jag gjorde. Andningen var tung. Benen var tunga. Jag blev omsprungen och gav liksom upp. Jag tog mig runt. I helgen var det dags igen. Lidingöloppet. Ett lopp jag gillar. En måltid som inte var omöjlig. Men en seg kropp och att jag plötsligt trillade efter 13 kilometer fick mig att bestämma mig för att strunta i måltiden och ta mig runt. Jag kände mig misslyckad och funderade på om det ens är värt att jag springer Lidingöloppet nästa år. Men jag tänker utsätta mig för ett Lidingölopp igen. Fler långpass och framförallt tankar som säger att jag visst klarar det. Än har jag inte nått min peak.

Fart i benen på snöigt underlag

Efter alldeles för lite löpning för både kropp och själ under semestern började jag springa ingen förra veckan. Lugnt. De första rundorna kändes bra men sedan har benen och kroppen känts sega. Igår sprang jag ett längre pass i lugnt tempo och det tog uppåt sex kilometer innan benen var med på tåget. Ikväll gav jag mig ut på den vanliga sjukilometersrundan. Gångvägen var täckt med packad snö. Så var det även på eljusspåret. Benen kändes pigga så jag tänkte att jag skulle testa två fartökningar på slutet. Det gick som en dans. Benen hängde med i farten. Härligt.

Än så länge har jag inte så många tävlingar bokade i år. Premiärmilen, Nacka halvmaraton, Möjaloppet och Lidingöloppet är de lopp jag har tänkt att inte missa i år. Sedan satt jag upp målet att springa ett långt lopp i år. Längre än ett maraton. Jag har inte bestämt mig för vilket lopp det blir. Planen var att det skulle bli Jättelångt men eftersom det loppet krockar med en kappsegling får jag hitta ett annat längre lopp istället. Kanske blir det Åda Wild Boar. 54 kilometer terränglöpning är kanske att ta i.

Jag springer ju alltid utomhus så vädret får sätta gränserna för träningen framöver men det som jag tar med mig in i 2015 är variation, inte mellanmjölksträning utan långsamma pass blandat med snabba, höga benlyft och en målsättning att springa dagligen. Jag kommer helt enkelt ha mer eller mindre uttalde runstreaks hela tiden. Avbryts en runstreak drar jag igång en ny.

Kompressionsstrumpor

Kompressionsstrumpor som sett bättre dagar?

Grå himmel och träd

Grå himmel när långrundan startade igår.

Oktoberrunstreak på lätta ben

I lördags var det dags för Lidingöloppet, ett av de roligaste loppen. Tredje gången gillt och mitt mål var att springa under 2.30. Fick tips från Charlotte på Runday att ta det lugnt uppför och låta benen få fart nerför. Vädret var härligt. Stämningen god på startlinjen. Jag sprang på. Utan klocka och musik. Bara på känsla. Tog det lugnt uppför, jag som annars gärna springer på uppför försökte inte inte springa om så många i uppförsbackarna. Sprang på nerför och där lyckades jag då och då springa om vissa vilket inte är vanligt 🙂  Kom i mål på 2.33.11. Hade behövt tidkoll för att kunna nå målet men tiden innebar silvermedalj och personligt rekord. Så här efteråt känner jag mig oförskämt fräsch vilket jag ser som ett tecken på att jag kan springa snabbare. Jag får utmana mig själv mer. Kroppen håller.

Benen är lätta så när Anna drog igång runstreaksutmanung i oktober är jag givetvis på. Minst 20 minuter löpning varje dag i oktober. Jag tänker fortsätta även i november och december. Det är helt enkelt dags för de där hundra dagarna som armbrottet i vintras satte stopp för. Att som imorse ge sig ut när det är mörkt och så se den lätta dimman över fälten och soluppgången är en bra start för kropp och själ.

morgonjogg

Hellre Paris än falskspel

Idag är jag trött på

  • pajkastning
  • falskspel
  • smutskastning
  • småpill
  • fullösningar
  • Safari för iPhone
  • brist på förståelse
  • vissna tulpaner
Istället tänker jag på några höjdpunkter från 2012, inspirerad av Annas bästa träningsupplevelser
  • Laleh-konserten på Cirkus – magisk!
  • Premiärmilen – min första mil någonsin.
  • Halvmaran – första gången, någonsin, jag sprang 2 mil drygt.
  • Lidingöloppet – förstår än idag inte hur jag kunde ta mig över upploppet då sista kilometern nog är den långsammaste jag sprungit någonsin.
  • Löpningsturer på Möja, Nynäshamn i dimma och Sandhamn.
  • Påsk i Champagnedistriktet och Paris – magnifique!
  • Färden från Nynäshamn till Långviksskär i dimma som aldrig gav upp.
  • Den underbara seglingen från Rödlöga till Tistron – ja, vi seglade snabbare än familjen Olsson.
  • Lekjujutsuträning med Alexander.
  • Boxningen med Jay the Enligshman – left, left, left, hook of the left.
  • Timbuktu och Damn! på Hovet – kan det bli bättre?