Än har jag inte nått min peak

Jag tänker aldrig utsätta mig för det igen, säger en i gänget när vi pratar om att inte ha något direkt att vinna men allt att förlora. Utmaningen hen ställdes inför var tydligt i hens fördel. Hen skulle helt enkelt vinna. Vid vinst skulle gratta beundrande utan säga ‘så klart att du skulle vinna’. Men om hen förlorade så skulle alla höja ögonbrynen och säga ‘det där skulle du ha vunnit’. Så klart är det inte en bekväm känsla som jag själv upplevde när jag för några månader sen stod jag där på startlinjen inför Möjaloppet. Ett lopp jag sprungit två gånger tidigare och vunnit. Jag hade mer att förlora än att vinna. Och det var precis vad jag gjorde. Andningen var tung. Benen var tunga. Jag blev omsprungen och gav liksom upp. Jag tog mig runt. I helgen var det dags igen. Lidingöloppet. Ett lopp jag gillar. En måltid som inte var omöjlig. Men en seg kropp och att jag plötsligt trillade efter 13 kilometer fick mig att bestämma mig för att strunta i måltiden och ta mig runt. Jag kände mig misslyckad och funderade på om det ens är värt att jag springer Lidingöloppet nästa år. Men jag tänker utsätta mig för ett Lidingölopp igen. Fler långpass och framförallt tankar som säger att jag visst klarar det. Än har jag inte nått min peak.

Så mycket roligare med backar

Dagens morgonjogg tog mig ut på gatorna i utkanten av Frankfurt. Lugnt. Några bilar på gatorna. Några cyklister. En och annan fotgängare. Långa gator. Platt. Löpning på flacka sträckor är trist. Till slut hittade jag en lång backe, om än flack, som jag kunde rusha upp några gånger. Skönt.

Löpning i Frankfurt

Löpning när den är som roligast

Jag gillar ju att springa. Springa själv. Springa med RundayMonday. Springa lopp. Springa med nära och kära. Peppa andra. Peppas. Det är kul att variera träningen. Jag mäter tiden och vill förbättra mig när jag springer lopp men inte annars. För mig är löpningen som roligast just så. På löpträningar med RundayMonday pressar jag mig själv inte med hjälp av tid utan de jag springer med. Under träningen lär jag mig vilka jag bör hänga på för att köra på lite extra. Jag lyssnade på Claes Hemberg i Maratonpodden och gillar hans inställning till löpningen. Han vill hitta det perfekta löpsteget vilket så klart gör att han springer fortare. Han hämtar energi i löpningen. När han reser gillar han att springa på de platser han besöker. Det är ett sätt att upptäcka staden han är i. Att springa i en stad, speciellt på morgonen innan staden har vaknat, är en speciell känsla. Du ser staden i ett annat ljus. Jag vet andra som tycker att utgå från en plats och springa x minuter åt syd, nord, öst och väst i en stad ger dig en bra bild av staden. Claes använder också sina rundor på olika platser som meditation. När han ska koppla av på kvällen blundar han och tänker på en bra runda han sprungit. En skön och lugn känsla

 

En härlig vinst!

Den första augusti var det dags för Möjaloppet. Jag och delar av familjen sprang loppet förra året och det var en bra avslutning på seglingssemestern och även i år tänkte vi avsluta på samma sätt. Möjaloppet är 12 kilometers löpning på vägarna på Möja samt delvis i terräng genom skogen. När vi seglar i Stockholms skärgård brukar vi då och då ta några löprundor på Möja, så även i år, så det är så klart extra roligt att springa ett lopp på ön. Under sommaren har min man berättat glatt för flera av de vi träffat att jag vann loppet förra året och minnsann skulle vinna i år igen. När vi lägger till i Kyrkviken på Möja kvällen innan loppet vet snart både båtgrannar och hamnvakten att det är Möjaloppet (och vinst) som hägrar. Nervositeten började göra sig gällande.

Lördagsmorgonen bjöd på blå himmel och härlig sol i sittbrunnen. Vi traskade till starten och jag tänkte att det här ska nog gå vägen. Jag visste ju att om inte någon riktigt snabb tjej skulle vara med i loppet så var mina chanser att vinna även i år stora. Starttutet ljuder och loppet drar igång. Efter någon kilometer säger löparen som springer bredvid mig ‘värst vad fort alla ska springa iväg i början, det här är mer mitt tempo’. Sträckan från Möjahallen mot Hamn rullar på. Jag har bra flyt i benen. Jag tänker att det är inte hela världen om jag inte vinner. Jag har också bestämt mig för att inte titta bakåt för att se hur nära närmsta tjej ligger. När vi springer in i skogen kan jag dock inte hålla mig utan kollar bakåt. Inte jättenära men inte heller långt bort ligger två tjejer. Min andning i skogen blir ansträngd. Att jag tittade bakåt fick mig att hänga på personen framför mig men jag kunde inte få till den lugna andning jag vet behövs för att det ska flyta på. Jag kommer ut ur skogen och tänker att de sista tre kilometrarna ska jag väl lyckas hålla undan i alla fall. Jag hör en löpare närma sig. På andningen och stegen tänker jag att det är nog ytterligare en kille som drar förbi men när löparen är längs med mig inser jag att det är min främst konkurrent om första platsen. Jag tänker att nu får det bära eller brista och två kilometer lägger jag in en extra växel och springer ifrån hon som precis kom ikapp mig. Jag tänker att egentligen orkar jag inte, egentligen vill jag inte men jag gör det för Jonas (min mans) skull. Efter en stund inser jag att hon har släpp och jag tänker att kommer hon igen så får hon springa förbi. Jag känner väl igen den sista biten på loppet för den har jag sprungit flera gånger denna sommar. När det är några hundra meter kvar möts jag av Markus, som sprungit 6 kilometersloppet, han springer med mig. Jag frågar om nästa löpare är långt bakom – ‘jag säger till när hon närmar sig’ är hans svar. Jag tar mig i mål som segarare och är extra glad över att jag lyckades ta i det där lilla extra som jag verkar ha så svårt att få fram ibland. Jag gav mig inte. En skön känsla i kroppen som firades med en toast Skagen och ett glas bubbel på Möja värdshus.

bild (72)
Pokalen där den passar bäst, bland sjökort och vhf.

Segrare toastskagen

Barfotalöpning i elljusspåret

Som barn har vi ett naturligt löpsteg. Vi sätter i tårna först. Med löpskor blir det inte lika naturligt om när vi springer barfota. Automatiskt sätter vi i främre delen av foten först. Igår på min sjukilometerssväng tog jag helt sonika av mig skor och strumpor när jag kom till elljusspåret och gömde dem under en gren och löv och sprang barfota ett drygt tvåkilometersvarv. Lite grus, lite barr och lite blött här och där men det kändes riktigt härligt och lätt för ben och fötter. Kände mig som Zola Budd :D. Vet inte om den flygande känslan kom från att mitt löpsteg hade tydligare framfotsisättning eller om det var den nära kontakten med marken som fick fötterna och kroppen att reagera. När jag sedan satte på mig strumpor och skor och joggade hem så fanns den sköna känslan i fötterna kvar även om löpsteget kändes tyngre. Att springa en runda barfota ska minnsann bli ett återkommande inslag i min löpning.
bara fötter efter löpning utan skor

Lugn och prestation

Jag träffar så många människor som vill springa fort. Det är det enda målet för dem, det enda som räknas. Och så får de panik när de inte håller måttet – för det finns alltid saker att förbättra, sekunder att kapa. Jag vet hur det känns.
Min räddning blev när jag hoppade över det fyrkantiga och tog bort det som är mätbart: sträckor, hastigheter och tider. Det som triggar några men hämmar många.

Löparens hjärta – Markus Torgeby

Don’t push your body sa Peter Sanson till mig på en av yogaworkshoparna när jag försökte komma in rätt i en position. Där var jag, inte alls så yogavan som alla andra, och ville minnsann visa att jag kunde jag också. Och det kunde jag, men inte på samma sätt som de. I löpningen har jag hittat ett lugn som handlar om att ibland så springer jag bara utan att tänka på tid och sträcka medan i andra sammanhang är det prestationen som är viktig. Då kan jag bli besviken på att jag inte kan pressa mig ytterligare. I yogan ser jag mest lugnet. Rörelserna ger mig och kroppen energi. Visst vore det härligt att en dag lätt stå på huvudet eller vad det månne vara men viktigare är energin.

Tacka vet jag backar

Att spring lopp tycker jag kryddar min löpning. Det är pirrigt vid start och det är kul att spurta i mål. Loppen har blivit en viktig del av min löpning. Att jag i stort har förbättrat mina tider har så klart bidragit till att jag gärna ställer mig på startlinjen. Under förra året insåg jag att ge det där lilla extra tydligen inte var så enkelt. Jag tror helt enkelt att jag behöver gå in i väggen under ett lopp för att inse att jag överlever. I lördags skulle jag springa Women’s health half marathon och tänkte innan att runt 1.33 borde jag kunna springa eftersom jag tar mig runt ett terränglopp på 2 mil på den tiden. Men icke sa Nicke. Benen kändes tunga. Jag blev omsprungen av andra löpare på lätta ben. I mål på 1.39.19 kände jag mig inte alls nöjd. Blev dock lite nöjdare efter en massage av lår och vader som Axelsons bjöd på efter loppet. Faktum var att jag under loppet funderade på om det inte är så att jag ska sluta att springa lopp eftersom det kändes som om benen inte ville få mig runt banan.

Efter gårdagens Salomon City Trail tror jag dock att det helt enkelt är så att jag ska välja typ av lopp. Flacka lopp är inget för mig. Det behövs backar, uppför och nerför, för att jag ska känna flyt i benen. Backar där jag kan med fullt fokus ta mig upp och nerförslöpning där jag kan återhämta mig. Liksom förra året när jag sprang detta lopp hejade jag och peppade de jag mötte och sprang med. Det ska jag ju göra jämt :). Det ger en extra dimension och gör loppet så mycket roligare för mig och även andra – de ler ju! Mot slutet sa löparen bakom mig ‘du är så full av energi och peppande men jag orkar inte hänga på längre’. Så kan det så klart vara men hoppas jag gav hen lite mer energi.

glad löpare
Glad och nöjd efter Salomon City Trail
tveksamt löpsteg
Inte så stolt över detta löpsteg som fångades på Women’s health half marathon

 

Äntligen jogg och vår i luften

Det finns få saker som slår att äntligen få ut och springa igen efter en och en halv veckas ofrivilligt uppehåll. Lugn jogg. Kort jogg. Spelar ingen roll. Det är underbart att komma ut. Fåglarna kvittrar. Solen skymtar fram bakom molnen. Några skridskoåkare på sjön. Lite halt men med lätta fötter går det smidigt att ta sig fram i alla fall. Undviker fartökningen på slutet. Ler. Vår i luften.

Fart i benen på snöigt underlag

Efter alldeles för lite löpning för både kropp och själ under semestern började jag springa ingen förra veckan. Lugnt. De första rundorna kändes bra men sedan har benen och kroppen känts sega. Igår sprang jag ett längre pass i lugnt tempo och det tog uppåt sex kilometer innan benen var med på tåget. Ikväll gav jag mig ut på den vanliga sjukilometersrundan. Gångvägen var täckt med packad snö. Så var det även på eljusspåret. Benen kändes pigga så jag tänkte att jag skulle testa två fartökningar på slutet. Det gick som en dans. Benen hängde med i farten. Härligt.

Än så länge har jag inte så många tävlingar bokade i år. Premiärmilen, Nacka halvmaraton, Möjaloppet och Lidingöloppet är de lopp jag har tänkt att inte missa i år. Sedan satt jag upp målet att springa ett långt lopp i år. Längre än ett maraton. Jag har inte bestämt mig för vilket lopp det blir. Planen var att det skulle bli Jättelångt men eftersom det loppet krockar med en kappsegling får jag hitta ett annat längre lopp istället. Kanske blir det Åda Wild Boar. 54 kilometer terränglöpning är kanske att ta i.

Jag springer ju alltid utomhus så vädret får sätta gränserna för träningen framöver men det som jag tar med mig in i 2015 är variation, inte mellanmjölksträning utan långsamma pass blandat med snabba, höga benlyft och en målsättning att springa dagligen. Jag kommer helt enkelt ha mer eller mindre uttalde runstreaks hela tiden. Avbryts en runstreak drar jag igång en ny.

Kompressionsstrumpor
Kompressionsstrumpor som sett bättre dagar?
Grå himmel och träd
Grå himmel när långrundan startade igår.

Spring i benen

Det är en vecka i löpningens tecken. Mer organiserad löpning än vanligt. Underbart tycker jag. Det känns bra i både kroppen och knoppen. Lite ont i vaderna möjligen. Men det är egentligen positivt för det beror på att jag har börjat förbättra mitt löpsteg med mer löpskolning samt sprungit många korta intervaller. Som Lisa sa när vi var på Bosön i onsdags ‘långdistans löpare borde springa 60 meter oftare’.

I måndags var det intervaller med Runday (3*10*20 sekunder med 15 sekunders vila mellan intervallerna och 90 sekunder mellan serierna).

I onsdags var det medlemsträning på Bosön med Runday. Fullt ös i hallen med unga och gamla och olika idrotter som utövades. Vi sprang 2*600 m + 2*400 m+ 3*200 m med 30 sekunders vila mellan intervallerna och 90 sekunders vila längre vila mellan sträckorna. Hela passet avslutades med att vi skulle matcha den tid på 60 meter som vi tidigare angett vi springer på. Pulsen gick nästan upp som om det vore skolmästerskap i mellanstadiet 🙂

60 meter på BosönIgår var det träff med Adidas Tribes och Linda Pira. Löpning, löpskolning och Ruffie-träning. Kul. Kampsportsinspirerad träning is da shit!

Adidas Tribes med Runday och Linda Pira

dj och tribes

pump push-ups

Imorgon fortsätter löpveckan med långpass tillsammans med Runday. Löpning inne i Stockholms vilket känns spännande för mig som mest springer på Järvafältet.