En härlig vinst!

Den första augusti var det dags för Möjaloppet. Jag och delar av familjen sprang loppet förra året och det var en bra avslutning på seglingssemestern och även i år tänkte vi avsluta på samma sätt. Möjaloppet är 12 kilometers löpning på vägarna på Möja samt delvis i terräng genom skogen. När vi seglar i Stockholms skärgård brukar vi då och då ta några löprundor på Möja, så även i år, så det är så klart extra roligt att springa ett lopp på ön. Under sommaren har min man berättat glatt för flera av de vi träffat att jag vann loppet förra året och minnsann skulle vinna i år igen. När vi lägger till i Kyrkviken på Möja kvällen innan loppet vet snart både båtgrannar och hamnvakten att det är Möjaloppet (och vinst) som hägrar. Nervositeten började göra sig gällande.

Lördagsmorgonen bjöd på blå himmel och härlig sol i sittbrunnen. Vi traskade till starten och jag tänkte att det här ska nog gå vägen. Jag visste ju att om inte någon riktigt snabb tjej skulle vara med i loppet så var mina chanser att vinna även i år stora. Starttutet ljuder och loppet drar igång. Efter någon kilometer säger löparen som springer bredvid mig ‘värst vad fort alla ska springa iväg i början, det här är mer mitt tempo’. Sträckan från Möjahallen mot Hamn rullar på. Jag har bra flyt i benen. Jag tänker att det är inte hela världen om jag inte vinner. Jag har också bestämt mig för att inte titta bakåt för att se hur nära närmsta tjej ligger. När vi springer in i skogen kan jag dock inte hålla mig utan kollar bakåt. Inte jättenära men inte heller långt bort ligger två tjejer. Min andning i skogen blir ansträngd. Att jag tittade bakåt fick mig att hänga på personen framför mig men jag kunde inte få till den lugna andning jag vet behövs för att det ska flyta på. Jag kommer ut ur skogen och tänker att de sista tre kilometrarna ska jag väl lyckas hålla undan i alla fall. Jag hör en löpare närma sig. På andningen och stegen tänker jag att det är nog ytterligare en kille som drar förbi men när löparen är längs med mig inser jag att det är min främst konkurrent om första platsen. Jag tänker att nu får det bära eller brista och två kilometer lägger jag in en extra växel och springer ifrån hon som precis kom ikapp mig. Jag tänker att egentligen orkar jag inte, egentligen vill jag inte men jag gör det för Jonas (min mans) skull. Efter en stund inser jag att hon har släpp och jag tänker att kommer hon igen så får hon springa förbi. Jag känner väl igen den sista biten på loppet för den har jag sprungit flera gånger denna sommar. När det är några hundra meter kvar möts jag av Markus, som sprungit 6 kilometersloppet, han springer med mig. Jag frågar om nästa löpare är långt bakom – ‘jag säger till när hon närmar sig’ är hans svar. Jag tar mig i mål som segarare och är extra glad över att jag lyckades ta i det där lilla extra som jag verkar ha så svårt att få fram ibland. Jag gav mig inte. En skön känsla i kroppen som firades med en toast Skagen och ett glas bubbel på Möja värdshus.

bild (72)

Pokalen där den passar bäst, bland sjökort och vhf.

Segrare toastskagen

Tacka vet jag backar

Att spring lopp tycker jag kryddar min löpning. Det är pirrigt vid start och det är kul att spurta i mål. Loppen har blivit en viktig del av min löpning. Att jag i stort har förbättrat mina tider har så klart bidragit till att jag gärna ställer mig på startlinjen. Under förra året insåg jag att ge det där lilla extra tydligen inte var så enkelt. Jag tror helt enkelt att jag behöver gå in i väggen under ett lopp för att inse att jag överlever. I lördags skulle jag springa Women’s health half marathon och tänkte innan att runt 1.33 borde jag kunna springa eftersom jag tar mig runt ett terränglopp på 2 mil på den tiden. Men icke sa Nicke. Benen kändes tunga. Jag blev omsprungen av andra löpare på lätta ben. I mål på 1.39.19 kände jag mig inte alls nöjd. Blev dock lite nöjdare efter en massage av lår och vader som Axelsons bjöd på efter loppet. Faktum var att jag under loppet funderade på om det inte är så att jag ska sluta att springa lopp eftersom det kändes som om benen inte ville få mig runt banan.

Efter gårdagens Salomon City Trail tror jag dock att det helt enkelt är så att jag ska välja typ av lopp. Flacka lopp är inget för mig. Det behövs backar, uppför och nerför, för att jag ska känna flyt i benen. Backar där jag kan med fullt fokus ta mig upp och nerförslöpning där jag kan återhämta mig. Liksom förra året när jag sprang detta lopp hejade jag och peppade de jag mötte och sprang med. Det ska jag ju göra jämt :). Det ger en extra dimension och gör loppet så mycket roligare för mig och även andra – de ler ju! Mot slutet sa löparen bakom mig ‘du är så full av energi och peppande men jag orkar inte hänga på längre’. Så kan det så klart vara men hoppas jag gav hen lite mer energi.

glad löpare

Glad och nöjd efter Salomon City Trail

tveksamt löpsteg

Inte så stolt över detta löpsteg som fångades på Women’s health half marathon

 

Fart i benen på snöigt underlag

Efter alldeles för lite löpning för både kropp och själ under semestern började jag springa ingen förra veckan. Lugnt. De första rundorna kändes bra men sedan har benen och kroppen känts sega. Igår sprang jag ett längre pass i lugnt tempo och det tog uppåt sex kilometer innan benen var med på tåget. Ikväll gav jag mig ut på den vanliga sjukilometersrundan. Gångvägen var täckt med packad snö. Så var det även på eljusspåret. Benen kändes pigga så jag tänkte att jag skulle testa två fartökningar på slutet. Det gick som en dans. Benen hängde med i farten. Härligt.

Än så länge har jag inte så många tävlingar bokade i år. Premiärmilen, Nacka halvmaraton, Möjaloppet och Lidingöloppet är de lopp jag har tänkt att inte missa i år. Sedan satt jag upp målet att springa ett långt lopp i år. Längre än ett maraton. Jag har inte bestämt mig för vilket lopp det blir. Planen var att det skulle bli Jättelångt men eftersom det loppet krockar med en kappsegling får jag hitta ett annat längre lopp istället. Kanske blir det Åda Wild Boar. 54 kilometer terränglöpning är kanske att ta i.

Jag springer ju alltid utomhus så vädret får sätta gränserna för träningen framöver men det som jag tar med mig in i 2015 är variation, inte mellanmjölksträning utan långsamma pass blandat med snabba, höga benlyft och en målsättning att springa dagligen. Jag kommer helt enkelt ha mer eller mindre uttalde runstreaks hela tiden. Avbryts en runstreak drar jag igång en ny.

Kompressionsstrumpor

Kompressionsstrumpor som sett bättre dagar?

Grå himmel och träd

Grå himmel när långrundan startade igår.

Höll undan för flåset

Igår var det dags för Långa Tumba Tullinge. För mig var det tredje året i rad som jag skulle springa. Det är ett kul 20 kilometerslopp i terräng/stigar. Ingen trängsel. På vägen dit funderade jag på mitt löpsteg. Jag sa högt för mig själv att jag skulle satsa på att komma topp tre. Funderade lite på om jag skulle basunera ut det målet men höll det för mig själv. När jag värmde upp kände jag lite av vänstra vaden som ju fick sig en törn för två veckor sedan. Jag får springa på och känna efter tänkte jag.

I början av loppet hade jag en tjej före mig, som snart försvann, och en tjej som jag kunde höra andas bakom mig. Jag intalade mig själv att jag inte skulle kolla bakåt utan springa mitt eget lopp. Jag hade en klocka på min arm denna gång men Alexanders klocka var knappast till någon hjälp. Då huvudet var fullt av löpstegstankar funderade jag på mina medlöpares löpsteg. Hann inte göra några ingående analyser men både här och var fanns saker att förbättra. Till slut kunde jag inte hålla mig utan kollade bakåt. Flåsandet i nacken hade försvunnit men jag såg henne inte allt för långt bakom. Jaha, tänkte jag, hinner hon ikapp så gör hon. Vid 10 km blev jag omsprungen av en kille som jag tyckte höll bra tempo och jag tänkte att jag hänger på honom istället att för det jag normalt gör, släpper iväg den som springer om. Han låg några meter före fram till 15 km. Jag kollade bakåt igen och insåg att min närmsta konkurrent nu låg utom synhåll. Det var bara att springa på de sista kilometrarna med fokuset att behålla andra placeringen.

Jag kom fler minuter efter sergrarinnan i mål men en förbättrad tid i detta lopp och en andra placering är jag mycket nöjd med. Extra nöjd är jag för att jag höll undan och inte gav upp.

klocka

 

pokal och presentkort