Än har jag inte nått min peak

Jag tänker aldrig utsätta mig för det igen, säger en i gänget när vi pratar om att inte ha något direkt att vinna men allt att förlora. Utmaningen hen ställdes inför var tydligt i hens fördel. Hen skulle helt enkelt vinna. Vid vinst skulle gratta beundrande utan säga ‘så klart att du skulle vinna’. Men om hen förlorade så skulle alla höja ögonbrynen och säga ‘det där skulle du ha vunnit’. Så klart är det inte en bekväm känsla som jag själv upplevde när jag för några månader sen stod jag där på startlinjen inför Möjaloppet. Ett lopp jag sprungit två gånger tidigare och vunnit. Jag hade mer att förlora än att vinna. Och det var precis vad jag gjorde. Andningen var tung. Benen var tunga. Jag blev omsprungen och gav liksom upp. Jag tog mig runt. I helgen var det dags igen. Lidingöloppet. Ett lopp jag gillar. En måltid som inte var omöjlig. Men en seg kropp och att jag plötsligt trillade efter 13 kilometer fick mig att bestämma mig för att strunta i måltiden och ta mig runt. Jag kände mig misslyckad och funderade på om det ens är värt att jag springer Lidingöloppet nästa år. Men jag tänker utsätta mig för ett Lidingölopp igen. Fler långpass och framförallt tankar som säger att jag visst klarar det. Än har jag inte nått min peak.

En härlig vinst!

Den första augusti var det dags för Möjaloppet. Jag och delar av familjen sprang loppet förra året och det var en bra avslutning på seglingssemestern och även i år tänkte vi avsluta på samma sätt. Möjaloppet är 12 kilometers löpning på vägarna på Möja samt delvis i terräng genom skogen. När vi seglar i Stockholms skärgård brukar vi då och då ta några löprundor på Möja, så även i år, så det är så klart extra roligt att springa ett lopp på ön. Under sommaren har min man berättat glatt för flera av de vi träffat att jag vann loppet förra året och minnsann skulle vinna i år igen. När vi lägger till i Kyrkviken på Möja kvällen innan loppet vet snart både båtgrannar och hamnvakten att det är Möjaloppet (och vinst) som hägrar. Nervositeten började göra sig gällande.

Lördagsmorgonen bjöd på blå himmel och härlig sol i sittbrunnen. Vi traskade till starten och jag tänkte att det här ska nog gå vägen. Jag visste ju att om inte någon riktigt snabb tjej skulle vara med i loppet så var mina chanser att vinna även i år stora. Starttutet ljuder och loppet drar igång. Efter någon kilometer säger löparen som springer bredvid mig ‘värst vad fort alla ska springa iväg i början, det här är mer mitt tempo’. Sträckan från Möjahallen mot Hamn rullar på. Jag har bra flyt i benen. Jag tänker att det är inte hela världen om jag inte vinner. Jag har också bestämt mig för att inte titta bakåt för att se hur nära närmsta tjej ligger. När vi springer in i skogen kan jag dock inte hålla mig utan kollar bakåt. Inte jättenära men inte heller långt bort ligger två tjejer. Min andning i skogen blir ansträngd. Att jag tittade bakåt fick mig att hänga på personen framför mig men jag kunde inte få till den lugna andning jag vet behövs för att det ska flyta på. Jag kommer ut ur skogen och tänker att de sista tre kilometrarna ska jag väl lyckas hålla undan i alla fall. Jag hör en löpare närma sig. På andningen och stegen tänker jag att det är nog ytterligare en kille som drar förbi men när löparen är längs med mig inser jag att det är min främst konkurrent om första platsen. Jag tänker att nu får det bära eller brista och två kilometer lägger jag in en extra växel och springer ifrån hon som precis kom ikapp mig. Jag tänker att egentligen orkar jag inte, egentligen vill jag inte men jag gör det för Jonas (min mans) skull. Efter en stund inser jag att hon har släpp och jag tänker att kommer hon igen så får hon springa förbi. Jag känner väl igen den sista biten på loppet för den har jag sprungit flera gånger denna sommar. När det är några hundra meter kvar möts jag av Markus, som sprungit 6 kilometersloppet, han springer med mig. Jag frågar om nästa löpare är långt bakom – ‘jag säger till när hon närmar sig’ är hans svar. Jag tar mig i mål som segarare och är extra glad över att jag lyckades ta i det där lilla extra som jag verkar ha så svårt att få fram ibland. Jag gav mig inte. En skön känsla i kroppen som firades med en toast Skagen och ett glas bubbel på Möja värdshus.

bild (72)
Pokalen där den passar bäst, bland sjökort och vhf.

Segrare toastskagen

Fart i benen på snöigt underlag

Efter alldeles för lite löpning för både kropp och själ under semestern började jag springa ingen förra veckan. Lugnt. De första rundorna kändes bra men sedan har benen och kroppen känts sega. Igår sprang jag ett längre pass i lugnt tempo och det tog uppåt sex kilometer innan benen var med på tåget. Ikväll gav jag mig ut på den vanliga sjukilometersrundan. Gångvägen var täckt med packad snö. Så var det även på eljusspåret. Benen kändes pigga så jag tänkte att jag skulle testa två fartökningar på slutet. Det gick som en dans. Benen hängde med i farten. Härligt.

Än så länge har jag inte så många tävlingar bokade i år. Premiärmilen, Nacka halvmaraton, Möjaloppet och Lidingöloppet är de lopp jag har tänkt att inte missa i år. Sedan satt jag upp målet att springa ett långt lopp i år. Längre än ett maraton. Jag har inte bestämt mig för vilket lopp det blir. Planen var att det skulle bli Jättelångt men eftersom det loppet krockar med en kappsegling får jag hitta ett annat längre lopp istället. Kanske blir det Åda Wild Boar. 54 kilometer terränglöpning är kanske att ta i.

Jag springer ju alltid utomhus så vädret får sätta gränserna för träningen framöver men det som jag tar med mig in i 2015 är variation, inte mellanmjölksträning utan långsamma pass blandat med snabba, höga benlyft och en målsättning att springa dagligen. Jag kommer helt enkelt ha mer eller mindre uttalde runstreaks hela tiden. Avbryts en runstreak drar jag igång en ny.

Kompressionsstrumpor
Kompressionsstrumpor som sett bättre dagar?
Grå himmel och träd
Grå himmel när långrundan startade igår.

Ibland behövs så lite

Heja! ropade damen och klappade händerna. Jag mötte henne när jag sprang upp för den branta backen i villaområdet imorse. Så sprang jag ner och förbi henne och vände för att springa upp igen. Jag förklarade snabbt att jag backtränade. Jaha, sa hon glatt. Själv hade jag ett leende på läpparna och en skön känsla i magen resten av mitt pass. Ibland behövs inte så mycket. Bara något litet som känns mycket. Som när jag under Möjaloppet efter drygt halva loppet och löpningen genom skogen kände att det här går inte alls blev omsprungen av en medlöpare som sa ‘du ser stark ut, jag har sett din ryggtavla länge utan att komma ikapp’. Det var det som behövdes för att fokusera på att lugna ner andning och komma in i ett bättre löpflyt. Det gäller bara att komma ihåg att det ibland behövs så lite.

pokal