Jag mejlar, alltså finns jag

Många vill ha färre möten. Det är för många möten. För långa möten. Onödiga möten. Fler och fler har också tröttnat på alla mejl. Mejl som kommer kors och tvärs. Från höger och vänster. Mejlboxen som att-göra-lista. Mejlboxen som en svart låda som vi inte vågar öppna eftersom vi inte vet vad som kan dölja sig där. Mejl som skickas till alla och samtidigt ingen. Jag undrar om de som skickar tänker ‘Jag mejlar, alltså finns jag’.

Jag tror att mötes- och mejlöverflödet beror på en oförmåga att fatta beslut. Det kanske till och med är en rädsla för att fatta beslut. Vi träffas och pratar. Det mejlas och diskuteras. Men vi fattar inga beslut. Vi vet inte vad vi ska göra eller hur vi ska komma vidare. Egentligen är det ganska enkelt, se till att de möten som hålls har ett syfte. Det blir då enklare att sätta upp beslutspunkter och se till att beslut fattas. Om besluten sammanfattas i slutet av mötet blir det tydligt vad som har åstadkommits med mötet. I de flesta fall är korta möten mycket mer vära än en lång mejlkonversation med många mottagare. Vi kanske borde tänka ‘Jag mejlar inte, alltså finns jag’.