Toppinitiativ för jämlikare IT-bransch

Det finns många bra initiativ för en jämlikare IT-bransch och att locka fler att söka sig till branschen generellt. Dataföreningen har barnhack och dataslöjd. Valtech har dragit igång Valtech Girls där 12 tjejer i årskurs 6 kommer lära sig att programmera. Netlight har Vostok där de bland annat har kodpubar. TechEq och Women in tech är andra initiativ som driver utvecklingen åt rätt håll.

Mindre bra var WIT på SIME där ett antal skulle prata om hur vi får fler kvinnor att välja teknik. Var var männen? Det fanns några i publiken men ingen på scen. Det är inte en fråga som bara berör kvinnor. Det berör oss alla. Det är inte jag som ska dra ett jämställdhetsarbete på mitt jobb bara för att jag är kvinna. Snabbt kommer samtalet in på att kvinnor inte tar för sig och så vidare. Det blir lika fel som när tech-studenter får höra om föräldraskap när de förväntar sig att få höra om teknik. Det hade varit mer intressant att höra hur HiQ tänker som har en homogen  ledningsgrupp men på samma SIME-scen pratar om hur duktiga de är på att sammanföra kulturer.  Det behövs förebilder. Det behövs ett sunt arbetsliv som låter oss vara föräldrar samt leva ett liv utanför jobbet. Det behövs förändring.

Lena Olving Allbright

Min avatar är mer jag än jag

Skype och videokonferenser, och liknande, är en viktig del för många organisationer och blir allt viktigare. Ibland vill man dock inte visa sig, one of those days helt enkelt, utan stänger av bilden och använder bara röst och chat. Den visuella dimensionen försvinner med de rörelser och miner som den tillför. Det finns ju en anledning till att många trivs med att träffas och se varandra i ögonen eftersom reaktioner som syns i ögon och ansikte när någon i mötet säger något. Och de reaktionerna finns inte med i rösten och chatten. Så varför inte använda sig av en avatar på videokonferenser? En avatar som förmedlar mina rörelser och miner. Det funderade jag på efter att ha varit på Microsofts och SIMEs event Imagine förra veckan där Ola Ahlvarssons avatar hade en talkshow med två gäster via Xbox. Tänk vad skönt det skulle vara att bara kunna, som Richard Lind under talkshowen, bara poff försvinna när man inte längre ansåg att mötet gav något. Kanske inte så trevligt men ändå. Just de avatarerna vi såg förmedlade ganska yviga rörelser men det ger ju en ny dimension till mötet helt klart.

Nu tyckte ju Robin Teigland att Ola skulle våga mer med sin avatar och inte låta avataren se ut precis som den Ola vi såg där på scenen. Vi är nog många som har tänkt ‘när jag börjar i den där nya skolan då ska jag minnsann inte vara si och så, inte bry mig om vad jag har på mig’ men när vi väl börjar i den där nya skolan, på det nya jobbet så är vi precis som förut. Vi borde helt enkelt våga mer med vår avatar, oavsett om den finns i ett spel eller på ett jobbkonferenssamtal. Enligt Robin har vi lättare att lära oss om vi när vi är en avatar, vi har lättare för att pröva nya saker. Det beror på att eftersom det inte är jag på riktigt är det inte heller lika jobbigt om jag begår ett misstag. Min avatar kan också vara mer jag än mitt fysiska jag. Dessa insikter gör det än mer intressant med videokonferenser där min avatar är närvarande istället för jag.

En avatar som är för mycket vanliga jag.

Det här kanske är mer jag?!

Eller det här?!