Tacka vet jag backar

Att spring lopp tycker jag kryddar min löpning. Det är pirrigt vid start och det är kul att spurta i mål. Loppen har blivit en viktig del av min löpning. Att jag i stort har förbättrat mina tider har så klart bidragit till att jag gärna ställer mig på startlinjen. Under förra året insåg jag att ge det där lilla extra tydligen inte var så enkelt. Jag tror helt enkelt att jag behöver gå in i väggen under ett lopp för att inse att jag överlever. I lördags skulle jag springa Women’s health half marathon och tänkte innan att runt 1.33 borde jag kunna springa eftersom jag tar mig runt ett terränglopp på 2 mil på den tiden. Men icke sa Nicke. Benen kändes tunga. Jag blev omsprungen av andra löpare på lätta ben. I mål på 1.39.19 kände jag mig inte alls nöjd. Blev dock lite nöjdare efter en massage av lår och vader som Axelsons bjöd på efter loppet. Faktum var att jag under loppet funderade på om det inte är så att jag ska sluta att springa lopp eftersom det kändes som om benen inte ville få mig runt banan.

Efter gårdagens Salomon City Trail tror jag dock att det helt enkelt är så att jag ska välja typ av lopp. Flacka lopp är inget för mig. Det behövs backar, uppför och nerför, för att jag ska känna flyt i benen. Backar där jag kan med fullt fokus ta mig upp och nerförslöpning där jag kan återhämta mig. Liksom förra året när jag sprang detta lopp hejade jag och peppade de jag mötte och sprang med. Det ska jag ju göra jämt :). Det ger en extra dimension och gör loppet så mycket roligare för mig och även andra – de ler ju! Mot slutet sa löparen bakom mig ‘du är så full av energi och peppande men jag orkar inte hänga på längre’. Så kan det så klart vara men hoppas jag gav hen lite mer energi.

glad löpare

Glad och nöjd efter Salomon City Trail

tveksamt löpsteg

Inte så stolt över detta löpsteg som fångades på Women’s health half marathon

 

Fart i benen på snöigt underlag

Efter alldeles för lite löpning för både kropp och själ under semestern började jag springa ingen förra veckan. Lugnt. De första rundorna kändes bra men sedan har benen och kroppen känts sega. Igår sprang jag ett längre pass i lugnt tempo och det tog uppåt sex kilometer innan benen var med på tåget. Ikväll gav jag mig ut på den vanliga sjukilometersrundan. Gångvägen var täckt med packad snö. Så var det även på eljusspåret. Benen kändes pigga så jag tänkte att jag skulle testa två fartökningar på slutet. Det gick som en dans. Benen hängde med i farten. Härligt.

Än så länge har jag inte så många tävlingar bokade i år. Premiärmilen, Nacka halvmaraton, Möjaloppet och Lidingöloppet är de lopp jag har tänkt att inte missa i år. Sedan satt jag upp målet att springa ett långt lopp i år. Längre än ett maraton. Jag har inte bestämt mig för vilket lopp det blir. Planen var att det skulle bli Jättelångt men eftersom det loppet krockar med en kappsegling får jag hitta ett annat längre lopp istället. Kanske blir det Åda Wild Boar. 54 kilometer terränglöpning är kanske att ta i.

Jag springer ju alltid utomhus så vädret får sätta gränserna för träningen framöver men det som jag tar med mig in i 2015 är variation, inte mellanmjölksträning utan långsamma pass blandat med snabba, höga benlyft och en målsättning att springa dagligen. Jag kommer helt enkelt ha mer eller mindre uttalde runstreaks hela tiden. Avbryts en runstreak drar jag igång en ny.

Kompressionsstrumpor

Kompressionsstrumpor som sett bättre dagar?

Grå himmel och träd

Grå himmel när långrundan startade igår.